Mannerström

Fisk, igen....?

Ja, här dyker fisken upp igen. Anledningen var nog Herr Mannerström på TV, igen! Men det gör inget. Han är som sagt trevlig och rolig att se på. Sist spottade han ut maten!! Jo, man får visst göra det i TV numera. Undrar hur äckligt det var, med tanke på att det är första gången jag sett någon spotta ut maten!

Fisk är nog det som  som jag ätit mest av i mitt liv. Så tidigt jag kan minnas har det varit fisk, oftast kokt för det var vad pappa gillade mest. Med gräslökssås oftast och mandelpotatis! Hur gott som helst, har alltid gillat den kombon! Kokt öring, kokt röding, kokt abborre, kokt gädda; men inte kokt sill; usch så förfärligt äckligt med sillen! Kokt sill och potatis, mjölk att dricka till. Här gjorde jag alltid en Mannerströmmare * två! Jag inte bara spottade ut,  jag kräktes! Något i min mage har alltid sagt nej till kombinationen sill/strömming och mjölk. Ja, t o m bara sill och strömming.  Hur härligt gott doftar inte strömminsflundror!!! Och hur gärna har jag inte velat äta dem - men det går inte. Nu har jag insett det så jag avstår helt enkelt; ingen ide att prova igen. 

Sista gången jag provade var hos en kompis i Umeå. Jag var på väg dit och IR  hade sparat lite av en supergod sillgratäng hon hade gjort ("Du måste bara smaka den....") och alltså avstått själv från att äta upp den - med största svårighet! Så det första jag gjorde när jag kom fram var att kasta mig över den värmda gratängen. Jag hann stoppa in den andra tuggan men inte mer. sedan störtade en grötig blandning från munnen och ner på tallriken! Då kom jag ihåg...  Det hade doftat så gott...  Jag hade bara satt mig och såg fram emot smaksensationen...  IR stod där, helt chockad när jag försökte förklara än en gång (hon har hört mig säga det förut) och sa: Då hade jag inte behövt spara. Jag hade kunnat äta upp den! Jag led med henne och skämdes.

Lasse på verandan i Kolbäck.

Men tack och lov, Mannerström, surströmming kan jag äta! På längden, tvären och vad du kan komma på!  (Dock inte surströmmingslåda).

Sillen blev en stor parentes. Det var ju gofisk jag skulle skriva om.  Jag har fiskat ganska mycket själv, i och med att min man Lasse  också fiskade så ofta han kunde. Men då blev det lite andra tillagningssätt!  Grillad röding med fyllning,  ugnsstekt med olika goda såser mm. Oj, så mycket god fisk jag ätit i mina dagar! Ledsnar nog inte på fisk i första taget!

Hur kom jag in på det här med fisk igen? Jo, så var det - Mannerström i TV - och min torrstekta laxbit till middag!!!

Orden

Super-opti-mopsiskt-topp-i-pang-fenomenaliskt!

Jag tror att orden har försvunnit! Alla ord som legat på rad uppe i mitt huvud klara att ge sig ut i världen är borta. Tror att det är blodsockrets fel. Det har passat på att bege sig dit upp och kletat ner allt,  så nu ligger de i en enda stor sockerbomb. För gott eller kommer den att brisera en vacker dag? Vi får väl se! Under tiden får jag ta till de få som lyckats klara sig undan, de i kanterna och de som inte fick så mycket socker på sig.

Det är lustigt hur tomt det kan bli i hjärnan! Jag går omkring som en zombie, kommer knappt ihåg vad hundarna heter. Det är sant! I kväll efter nyheter och väder; det såg ut att bli snö, så skulle jag åka och hämta posten. Om ifall det blir mycket snö, så att låda inte blir full av post  i första taget. Jag tog på mig jackan, men inga stövlar.  Travade ut i bara strumplästen. Först när det blev kallt såg jag orsaken! När jag sedan skulle sopa bort snön så undrade jag hur jag brukat göra! Att lilla sopborsten som min syster Mari lagt in i bilen åt mig skulle användas tog mig en stund att fundera ut! Turligt nog kom jag i alla fall ihåg att man sitter på den sida där ratten befinner sig...... 

 Här var det ORD igen och inga visor!

Men det ska väl komma klarare dagar, vad min hjärna beträffar!  Måste lämna in bilen till verksta'n!!!!!!!!!!!, hade 4 punkter att fixa + reg.besiktning, förnya körkortet, byta däcken till dubbdäck???? (kör med odubbade vinterdäck, europeiska)  och det ena med det tredje! Just nu när jag inte känner för att göra något alls, bara sova. Men å andra sidan har jag känt så en längre tid. Det här med diabetesen har nog förvärrats under en längre tid och jag har inte tagit det på allvar. Har haft  min  plats i ett Limbo, någonstans i utkanten.  Åtminstone om man ska se till mina drömmar! Som tur är har jag hundarna. De glömmer minsann inte sina mattider! Ibland minns jag fel och tror att de redan fått mat, men då skulle ni höra. Stora nej, nej, nej från Lexi och numera, en massa pip och småhopp från Max. Har de däremot fått mat och jag undrar om så är fallet, då hörs ingenting! Visst är de härliga? Vet inte hur jag skulle ha klarat det senaste året utan dem!

(Thore Skogmans textrad överst)

Trött

Tröttare...

Jag har varit så himmelens trött ett längre tag. Inte orkat nånting alls i princip och trodde väl att det inte kunde bli värre, men så i mellandagarna förvärrades allt. Jag blev ännu tröttare, törstig, hade svimkänslor, dimsyn, hjärtat skenade så jag ringde vårdcentralen. Jag fick inte komma in! De kunde bara ta emot akutfall och jag räknades som långtidssjukling! Om jag blev sämre fick jag åka in akut till sjukhuset. Det fanns inte personal nog för att ta emot alla. Jaha, tänker man då, så farligt är det kanske inte. Jag väntar och ser.

Någon dag senare ringde jag VC igen och undrade om jag kunde få en tid. Jo, det fick jag - 19e januari. Så jag kämpade mig igen dessa dagar som tycktes oändliga. Mådde helt enkelt pyton! När jag till slut äntligen kom till VC var det akutresa in till sjukhuset. Min diabetes hade blivit mycket sämre. Jag hade värden som var så höga att de inte gick att läsa av!

Ö-viks sjukhus. 50- eller 60-talet?

Jag har ju fått diabetes p g a att jag tagit cortison, men har kunnat hålla den i schack utan insulintabletter eller spruta. Men nu var det kört! Jag vet att jag ätit dåligt och misskött mig i allmänhet, så det är väl inte så konstigt. I alla fall satte de in näringslösning, en massa påsar, tills det gick att avläsa värdena och så fick jag insulinsprutor. Fick ligga kvar några dagar tills värdena kom ner till mellan 15 och 25, sedan hem. Skulle ha känts bättre med ytterligare någon dag, men det var stor brist på sängplatser! De (sköterskorna) gick och kikade på min säng ett par gånger med kommentarer som:  "Ja, här ligger du!", "Jag har lovat någon en sån här säng" och"Tror du att du blir kvar en natt till?" Var nästan rädd att bli kastad ur sängen!

De har det inte lätt, sköterskorna. Bara morgnarna då de ska se till att få upp alla,  se till att de tvättar sig och om möjligt tar sig till matrummet själva. Alla rop, alla uppmuntrande hojtanden och så bakslag; de får börja om igen! Många vill nog ligga kvar och få sin frukost "på sängen".  De gör det bra och det är kanske inte så konstigt att några sköterskor som varit med länge inte alltid lyckas hålla god min! Men jag har absolut inget att klaga över, tycker de gör ett otroligt bra jobb.

Är hemma nu, fortfarande trött.  Jag ska försöka gå ut lite varje dag och röra på mig lite mer. Kanske inte känna efter så mycket när jag blir trött! Jaja, vi får se hur det går, viljan finns där!

Avspeglingar

Att fotograferas

Jag har aldrig känt mig bekväm med att ha en kameran riktad mot mig.  Har nog inte känt mig "fin" nog. Typ "jag-duger-inte" fin nog. Jag ser på många bilder att jag säger: ta inte, fota inte, inte nu mm. Såg det nu när jag la upp en bild i ett inlägg på Fb.  Kan t o m höra min röst: fota inte! Därför finns det inte så många foton på mig. Synd, för det är roligt att se hur man såg ut, vilka kläder man hade mm i olika åldrar! De här som jag lägger upp nu, har jag fått av syster Ingrid. När ska man lära sig att man duger som man är! 

För min del är det kanske försent; jag vet ju att jag inte duger, eftersom jag är sjukpensionär.

 Jag, 80-talsupplagan.

Ändå skulle jag aldrig säga så till någon annan i min ålder och som har pensionerats. Till hen skulle jag rabbla upp allt bra, allt som hen har lyckats med, allt som hen ännu bidrar med i samhället mm. Men för min del är det kört - jag känner bara att jag inte duger!  Jag kravlar omkring nånstans där nere, syns inte, hörs inte .... Kanske att mina känslor för mig själv kan ändras, nu när jag får ut dem! Får ut dem ur mitt huvud och låter andra se dem, för det är inte roligt att betrakta sig själv som en andraklassens medborgare. Tyckte att jag var på god väg mot något bra under  70-talet, men någonstans på vägen mot 90-talet hände något som drog mig ner igen. Detta, mina vänner, är inget jag sitter och plitar ner för att bli uppmärksammad, utan detta är min dagliga status! Inget Pentti Varg- tycksyndom. Inget skämt utan rent allvar. Det här har jag att kämpa emot varje dag! Det kanske inte alltid syns, men inuti mig finns det, oberoende av hur folk tolkar det jag gör och visat upp. Om det här kommer ut på bloggen, är det för att jag tryckt Publicera i ren desperation! Och givetvis kommer jag att ångra mig till tusen. Vi får se om ni får se det här eller inte!

Lägger upp en bild från 80-talet. Det var ändå ett hyggligt årtionde, med tanke på de följande. Många gånger, ska erkännas, läste jag nog in för mycket i hur människor betedde sig mot mig. Kunde inte släppa tanken på att de såg mig som en oviktig bekantskap. Delvis kommer migränen in där. Jag kunde aldrig lova något, ställa upp på något, ta på mig ansvaret för något - nästa dag kunde jag ligga i migrän! Hur mycket jag än försökte få kursare, arbetsgivare m fl att förstå att det här var min vardag, att jag inte kunde rå för det och de sa sig förstå, så kom det ALLTID en dag när jag fick höra: "Nu får du ta dig i kragen". "Låt bli att vända på dygnet". "Sluta vara så lat". "Skärp  dig, du förstör ju för oss andra", mm.  Och det kan jag säga, inte blev migränen bättre av det!!!!!

Till er som läser det här; det är inget hittpå; det är jag i ett nötskal!

Nya tag

Stärka hjärnan

Jag vill försöka få  lite rörelse i hjärnan. Vad sägs då om tervetuloa, jenkka, k*sk*nk*rv* och sauna? Det räcker nog med tervetuloa, en språkkurs i finska. Känner att det är läge för att kunna lite finska; det språk här i Norden som man inte får någon gratishjälp med. Man måste lära sig det! Undrar om hjärnan klarar det efter så många år? Ja, om tillräckligt många anmäler sig, förstås! Har anmält mig till ett antal språkkurser de senaste åren, men.. språk verkar inte stå så högt i topp numera. 

Ryska - har anmält mig minst tre år; japanska - två år och nu provar jag med finska.  Måste väl finnas intresse i det språket, tycker jag. Eller det är kanske tvärtom; många finnar som kommit hit under åren och inte brytt sig om att lära svenska. Varför? Jo, det har kommit så pass många att damerna /hustrurna inte behövt kunna/lära sig svenska! Gubbarna/männen har fått ta hand om kontakterna utåt (åtminstone här där jag bor, TROR jag)  och damerna har inte brytt sig om att bekanta sig med de damer som bor här; de har haft sin syjunta klar bland de inflyttande finska damerna! 

Jag har som sagt inte fått svar ännu, så jag vet inte om det blir någon kurs. Blir det inget får jag väl ta danskursen, Jenkka eller satsa på distanskursen i K*sk*nk*rv*? Nej, Medborgarskolan, hör av er och säg att det blir kurs i finska! Då åker jag och tittar på Finlandiahuset och konverserar lite stillsamt med någon annan besökare, på finska! Jovisst, jag kan åka dit och se Finlandiahuset utan att kunna finska också, men det är som att åka till Aten och titta på Arkeologiska Museet och inte kunna grekiska! If you get my drift!

Lagom

Vackert väder

 Snart 100-åriga björkar.

Det är så härligt vackert ute idag! Helt fantastiskt otroligt... Solen skiner, glittrar i snön på träden,  himlen är blå. Vindstilla. Vad jag önskar att jag kunde gå ut och gå! Kanske jag skulle försöka gå ner till postlådan? Ner kommer man ju alltid; det blir värre upp. Nej, jag är inte i slag! Känner mig ff illamående, har hjärtklappning, darrar och lite svim när jag reser mig. Ni tycker kanske att jag "åbäkar" mig! Ett så bra ord! Nästan ångermanländskt! Jo, det passar in här. "Sluta åbäka dig", skulle min pappa ha kunnat sagt. Åbäka sig kan man göra på många olika sätt, just här sjåpa sig! För åbäka sig; det skulle man inte!

Jag svarar nu alltid som det verkligen är när någon undrar hur jag mår. Jag förutsätter att de verkligen vill veta! Annars kan de ju hoppa över "Hur står det till med dig"-frågan. Bara konversation för konversationens skull! Jag kan vara utan den! Har inte ork för den numera, helt enkelt!

 Kravattsberget

Åhh, jag behöver bara titta ut genom fönstret för att sinnesstämningen ska ändras! Jag vet att vi ofta talar om vädret, men hur kan man göra annat en sådan dag som denna? Förlåt Gudrun och Egon, ni får stå tillbaka, för idag har jag mitt "lagom"-väder! Ungefär -10 grader,  några decimeter snö, sol och blå himmel, snöstjärneglitter - vad kan man mera önska sig!

Björkarna på bilden är nästan 100 år. Svagväxande; säger man det när de tar tid på sig? Ringarna sitter nog tätt. Lasse sågade ner en smal gran för några år sedan och den var så tätringad att det inte gick att räkna årsringarna. Tror att jag har kvar en "skiva", men var jag har lagt den...

In i dimman

"Ta dig i kragen..."

Lilla pricken vid busken är Max.

I dag mår jag inte bra. Är törstig så in i .. och trött, svimfärdig, dålig muskelkraft i armar och ben. Snubblar och benen viker sig. Måste lägga mig bara efter några timmar Ringde t o m till Vårdcentralen, men eftersom jag har tid där på måndag, så var det färdigpratat. Skulle velat ta ett blodsockerprov. (Hör i bakhuvudet alla "nu får du ta dig i kragen och.." Vilken krage när det inte finns någon där??? ). Har fått diabetes dessutom av cortisonet jag tagit under så många år. Det kan ju ha blivit en försämring. Har klarat det ganska bra utan medicinering hittills, men man vet ju aldrig

Lillasyster Mari har fått mig att inse att det är nog bra att ta om Huntingtonstestet. Det blev så hafsigt när jag tog det, inte rätt rör, inga identifikationslappar på rören; vad vet jag - de kan ha blivit ihopblandade! När jag har de symptom jag har dessutom. Skulle kännas skönt att inte behöva tvivla och gå vidare därifrån för att få en riktig diagnos.

Mari har tagit fram bra och aktuell info om Huntingtons. Det händer saker, vem vet, kanske har vi en bromsmedicin "inom kort" - kort med medicinska mått mätt, vilket betyder år!!! Hoppas, hoppas, hoppas! Ofta kan ju forskningen om en medicin/ett botemedel på ett område, visa sig kunna vara effektivt på en närliggande sjukdom; i detta fall en annan neurologisk sjukdom  t ex. Läste en positiv artikel redan på 70-talet och blev så entusiastisk, trodde att HS skulle vara borta i stort sett året därpå! Men det var bara ett litet myrsteg framåt. Det har ju faktiskt gått några år nu och ett stort antal myrsteg har tagits. För mina systrar och syskonbarn hoppas jag varje dag, varje dag!

Till Minne

"Loffe på luffen"

Lillebror

Nu i februari har det gått fem år sedan vår bror dog. Med hög promille och Huntingtons i kroppen. Stackar'n. En ganska vanlig syskonskara på tre: en arg och bestämmande storasyster, en mellan- ja just mellansyster och en lillebror, som stod ensam i sitt hörn!  Sedan kom också ett sladdbarn, lillasystern, som nog var den som stod honom närmast! Hur många böcker har man inte läst om denna treenighet i första hand. Hur många beskrivningar, olika förstås, för jag tror inte att det finns ett enhetligt svar där! Men naturligtvis finns det en koppling till var och ens placering i syskonskaran, en förklaring till hur de formas och sedan går ut i livet. Tror däremot inte att man kan ha EN mall där man kan placera in alla. Dvs en mall för stora syskonen, en för mellansyskonen, en för tredjesyskonen och en för de som kommer som fjärdesyskon och ofta  är sladdbarn. Vi är för mycket av individualister för det!

Fönstret vetter ut mot lägdorna  och upp mot huset.

En liten koja står nere vid skogsbrynet. Den byggde Loffe och hans kusin en sommar. Jag tror att pappa var med och gav instuktioner. Kan de ha varit runt 10-årsåldern? Blev nog riktigt byggd, för den står kvar än idag. Tog kort på den förra sommaren. En grånad, liten koja, tomtekoja? Jag ska göra iordning den, med riktig dörr och isolering, så att jag kan sitta där ljusa sommar-kvällar och se vilka djur som dyker upp. Bli en ny Bertil Pettersson, men med mobilkamera! Det ni....

Jag hade önskat honom ett bättre liv. Han var så otroligt duktig, både i sitt jobb och sedan gjorde/ uppfann/ designade han en del också. En sorts klädhängare till hallen, med taljor och block bl a! Snygg design. En säng med skrivbord under och högtalare till syskonbarnet L. Annat också, med noggranna ritningar till. Han höll alltid på med någon ritning eller fundering: Men, sedan hade han ju också, precis som vi andra, rejäl huvudvärk!! Det kan knäcka den bäste, bara den!  So, here's to you, dear brother! (Det blir inte lika känslosamt om jag skriver det på engelska!).

Renovering

Ta med huset in i 2000-talet

Kolla tapeten i bakgrunden!

Ja, det är på tiden. Jag har tröttnat på mörkgröna medaljongtapeter och orangebruna vinylgolv. Ut ska det! Det beror kanske på färgerna, har aldrig själv velat ha de färgerna omkring mig. Hos andra däremot, kan jag tycka att det är fint. 

Vad väljer jag då istället för de ovan beskrivna? Jo, en mörkblå/lila/guld-tapet i ett medaljongmönster och en mörkblå Armstrongmatta med mönster! Hmm, tänker ni då, så annorlunda! Ska då förklara att jag inte vet i vilket rum jag ska lägga den blå Armstrongmattan. Kan bli mitt sovrum och kontor eller köket kanske? Tapeten, om den kommer upp, blir bara en fondvägg. I matrumsdelen eventuellt. Men det är ju så att har man redan köpt en massa tapeter så vill man ju använda dem också.... och jag har massor av tapeter. Trots att Lasses dotter och även andra har fått!

 Härlig blå/lila-mönstrad fond!

Det hänger på att jag ska orka! Har fått väldigt mycket hjälp av min yngsta syster Mari med familj.  Kan inte be om mer hjälp. Jag måste försöka själv. Har inte mycket kraft i armar och ben. Några timmar, sedan orkar jag inte mer och har jag riktig otur blir jag liggande en vecka kanske. Dessutom hann inte Lasse byta alla fönster.  I köket ska två bytas och uppe ett litet och två stora + en altandörr. En altandörr nere också. Hela toaletten behöver renoveras! I hallen fattas mattbyte.  + + + + + en massa annat. Vill inte tänka på eländet.

Dagen innan vi fick reda på att Lasse hade cancer, satt vi och sa att vi skulle bara snygga till och renovera det värsta och utesluta tillbyggnaden (biblioteksdel för alla mina böcker bl a).

Göra det så fort som möjligt och sedan bara ta det lugnt. Njuta av tiden som var kvar. Ödets ironi! Dagen efter hade vi ingen tid kvar att njuta av, då drogs gardinen ner!

Jag har ju inte bestämt mig till 100 % om jag ska bo kvar. Hade det inte varit mitt barndomshem hade jag nog flyttat för länge sedan.  Får se vad som händer och sker närmaste tiden!

Tillbaka till livet?

Österåsens Hälsohem

Jag fick just höra att en väninna skulle till Österåsens Hälsohem i tre veckor. Lyckisen!!!

Detta underbara ställe. God mat, trevliga "lärare", underbar natur; vilka vyer! Stresshantering, mindfulness, viktminskning, rökstopp, diabetes mm. Som ni förstår har jag varit där, fem veckor varav tre försvann p g a att jag mådde så dåligt. Personalen hade faktiskt tänkt skicka hem mig, eftersom jag ändå inte kunde tillgodogöra mig varken maten, lektionerna eller något annat heller. Men det fanns något där som öppnade mina ögon: skrivkursen och Gerd!

 Sista fisketuren,  midsommar 2013.

Jag har alltid haft lätt för att skriva, ploppat ur mig platityder om ni förstår. Så för mig var detta att komma till skrivkursen rena himmelriket. Det bara forsade ut, från första stund. Befriande! Och så en liten målad bild mitt i allt,  mandalacirklar, hur rummet såg ut, t o m en "beam-me-up-teckning! Jag förvandlades, kort sagt! Började prata med folk, försökte äta frukost (tyvärr kommer det aldrig att lyckas, kära kontaktperson: jag har aldrig mått bra av att äta frukost - dvs om man menar äta tidigt på morgonen - min frukost äter jag vid 11 -11.30), gå på alla trevliga lektioner, laga vegetariskt! Det enda som inte kändes bra:  jag hade ödat bort nästan tre veckor! Men å andra sidan mådde jag bättre i alla fall. Ta till vara på det och försöka gå vidare på det lilla, försökte jag resonera mig till.

Tror att det skulle ha fungerat! Men så går Lasse och dör, hastigt och oväntat!  Inte p g a den lungfibros han hade, utan cancer, galopperande, i lunga och lever! Eftersom han hade blivit smittad med en ordentlig lunginflammation som tog om och tog om, var han alldeles för svag för att kunna få någon behandling mot cancern. Lungcancer är ju svårbotad i sig, men när inget görs är det ju än värre. Den växte ytterligare 5 cm från mitten av februari tills han dog, 12e maj. Så hemskt det var! Naturligtvis däckade jag igen! 

Orkar inte skriva mer just nu.

Nobelpristagare

Arvid Carlsson

Det finns inte någon som jag beundrar så mycket som Arvid Carlsson.  Han fick Nobelpris 2000. (För  upptäckten att dopamin är en signalsubstans i hjärnan ). Professor emeritus. En mirakelman! Han fyller snart 92 år, men tror ni att han lagt av med sin forskning? Icke!  Nu har han en mirakelmedicin på gång, med en substans som kan hjälpa de som lider av hjärntrötthet, MS, ADHD, parkinsons och de med alkoholberoende! (Läs i Aftonbladet idag). Är det inte fantastiskt?

Läste någonstans (kommer inte ihåg var, så jag har ingen referens att ge er)  att han sålde sitt patent,  därför att han trodde att det skulle gå fortare med forskningen då,  men när inget hände  köpte han tillbaka det för att försöka själv. Han har intresserat sig för Huntingtons sjukdom  (påverkar motoriken, ger depressioner, psykoser o så småningom demens; leder till döden). Och substansen ACR 16 har i kliniska studier visat sig vara något som ev kan komma att fungera,  åtminstone som bromsmedicin.

Men forskningen tar tid; det är ju också ett intrikat område att forska kring.  Jag önskar honom verkligen all lycka. Just Huntingtons ligger mig väldigt varmt om hjärtat, eftersom den finns i vår släkt. Skulle helst se att vi hade ett botemedel redan i morgon! Eller åtminstone en fullverkande bromsmedicin! Men det fungerar ju inte så...

                          ******      ******      ******      ******      ******

Sjukdom/skada/diagnos      HUNTINGTONS SJUKDOM       G10     (Socialstyrelsen) 

Huntingtons sjukdom är en ärftlig, fortskridande neurologisk och neuropsykiatrisk sjukdom som beror på störd funktion av nervceller i hjärnan. Den leder till en kombination av neurologiska, motoriska, kognitiva och psykiatriska symtom. Vanligtvis börjar dessa visa sig mellan 30 och 50 års ålder.

Sjukdomen har fått sitt namn efter den amerikanske läkaren George Huntington, som beskrev den 1872. Redan på 1500-talet hade sjukdomen beskrivits som danssjuka (chorea av grekiska choreia, dans) på grund av de snabba, okontrollerade rörelser den kan medföra. Länge kallades den Huntingtons chorea eller Chorea Huntington. Numera används benämningen Huntingtons sjukdom, eftersom de ofrivilliga rörelserna bara är ett av flera symtom.

Det finns också en ovanlig, juvenil form av Huntingtons sjukdom som visar sig före 20 års ålder (juvenil form). Mellan 3 och 10 procent av alla med sjukdomen har denna tidiga form.

Förekomst

Huntingtons sjukdom finns hos mellan 6 och 12 personer per 100 000 invånare.  Uppskattningsvis finns det cirka  1 000 personer med sjukdomen i Sverige. Den förekommer lika ofta hos kvinnor som hos män.

(Se  www.socialstyrelsen.se för hela innehållet.)

Drömmare

Drömmar

Jag, innan cortisonet förvandlade mig.

Kunde inte sova längre. Lika bra att stiga upp istället för att ligga och vända och vrida mig. Gick på toa, hörde hur Max gnällde (korsning mellan strävhårig tax och gårdshund, 11 år) in ifrån köket. Hittade honom liggande nedanför kökssoffan i en konstig ställning och trodde för en kort stund att han brutit ett ben, men en klo hade fastnat i halsbandet, därav den konstiga ställningen! Matte fixade det och sedan var allt frid och fröjd. De fick lite "smaskens" (efter Pentti Vargs uttryck i Fablernas Värld) båda två, faktiskt!

Jag drömmer jämt! Tror inte det har gått en enda natt i mitt liv utan drömmar. Allt från att jag läser en bok, outgiven i verkliga livet, är tillbaka i mina studiestäder och hittar inte till skolan, kommer försent, har inget svar på tentorna, städar - både ensam och med mamma (städar nästan varje natt - hatar att städa, så ni förstår att detblir en dubbel påfrestning!), är utomlands, ska utomlands men har svårt att hinna med flyget, tappat passet... med andra ord allt! I natt drömde jag för första gången om några som jag läste engelska med på universitetet i Umeå - Bosse och Maria, och Peppen som var tillsammans med Maria. När jag vaknade var jag lite konfunderad. Varför nu, efter snart 40 år? Kan inte hitta någon "vakenlänk" som skulle ha kunnat initiera detta! Märkligt. Har inte träffat någon av dem efter tiden med engelskstudierna heller. Jag undrar vad de gör idag? Hur det har gått för dem? Drömmen var så verklig: jag var tillbaka i mitt studentrum och .... allt såg ut precis som då!

Hjärnan är verkligen ett storslaget lagringsmagasin/fantasiuppslag: plockar ut en exakt bild av mitt rum, men låter en annan händelse ta plats! Vi satt och läste till en tenta  om amerikanskt liv o leverne bl a. Om hur presidentvalet går till! Tror faktiskt att jag läste till en sådan tenta, men inte med dem utan ensam natten innan! Det är ofta så jag klarat mina studier: att läsa natten innan, om jag inte hade huvudvärk då. Denna helvetiska huvudvärk som varit en ständig följeslagare sedan 10-års åldern! Ibland får jag bara lust att ställa mig och skrika! Det känns så orättvist. (Hur många kan inte säga det!).

 

TV-kockar

Mannerström

Torskrygg i ugn a la Mannerström    (mytaste.se)

"Det är mycket nu". Håller verkligen med. Nu är det kockar på härsan och tvärsan så fort man sätter på TVn. Ändå har jag bara de markbundna kanalerna. Och Mannerström mitt i alltihop. Jag tycker faktiskt att han är bra som domare i "Sveriges Mästerkock". Han har integritet! Inget fjant här inte. Blir lite ledsen när han ser ett misslyckande som inte borde ha varit mm och det uppskattar jag. Han sätter sig inte på någon hög häst - som han mycket väl skulle ha kunna gjort! (Haha, Mannerström på en hög häst - såg plötsligt bilden framför mig). 

Det jag i första hand tänker på är fisk, Mannerström vs fisk! Jag älskar fisk, all fisk tror jag (måste lägga in en liten brasklapp där..). Men rå fisk har jag inte någon högre tanke om. Kan inte tro att jag skulle vilja äta sushi t ex. Jag kan vara hur bestämd som helst att jag ska gå och handla fisk i ngt stånd, men när jag känner lukten, ändrar jag mig.  Efter ett besök i Feskekörka  kräktes jag! 

Så, som ni förstår,  är min fisk välstekt och överkokt! Har nog det efter pappa. Han fiskade väldigt mycket,  så vi är uppvuxna på fisk. Alldeles färfärligt överkokt fisk. Den kunde få koka någon timme och sedan ligga kvar i spadet över natten. Det var kokt fisk det. Oftast med gräslökssås.  Men det var gott! Bara fisken var "benlös"! Det minsta lilla ben och det var kört. Slutätet. Jag var inte gammal då jag började bena själv. Det tog tid, men det blev iaf benlöst!

Så, Mannerström, hur låter det? Tänk, om man hade haft råd (eller om Mannerström hade kunnat bjuda; nu var jag väl inte lite fräck..)  att gå på hans "Sjömagasinet" (har han den fortfarande?) och kunnat beställa in fisk så som fiskkockarna anser att fisk ska vara tillagad? I stort sett rå; det är väl därför den faller isär i dessa blänkande skivor. Det vore väl nåt... Mannerström...?? Är du där? Hör du mig? Mannerström... hoho...

Amaryllis

Andra dagen...

Jag åkte till lanthandeln i Hemling i eftermiddags. Behövde något salt. Köpte tunna chips. (Lättare att få i sig än ljummet saltvatten). Jag tror att jag druckit för mycket vatten och saft några veckor, har varit törstig som bara den. Börjat krampa i armar, händer, fötter och ben. Kan man tunna ut de livsnödvändiga vätskorna/mineralerna i kroppen om man dricker för mycket? Har säkert druckit 4 till 5 liter vätska/dag! Äter dåligt också. Det är inte roligt att laga mat ensam. Undrar om min diabetes blivit sämre? Har fått diabetes p g a att jag ätit höga doser cortison (alltför höga doser, du läkare i Köping). Tar fortfarande cortison, men bara 10 mg/dag numera. Ska väl trappas ner än mer och sluta ta den såsmåningom.

Mosters fina amaryllis!

Åkte vidare till min moster B och hennes man. Blev bjuden på god mat och vi kom senare överens om att jag skulle klippa henne nu på måndag. Roligt om jag kan göra något för henne! Det är så roligt att åka dit.Vi pratar om mamma, morfar, torpet, vad mamma och B gjorde när de var yngre mm. Jag sa till henne att nästa gång tar jag med ett speciellt anteckningsbloxk för att skriva ner det vi pratar om. Har blivit så  glömsk p g a sjukdomen (fibromyalgi, polymyalgia reumatika - PMR, temporalarterit - TA, ME: blunda och välj, läkarna verkar ännu inte veta vad jag har för sjukdom, inne på 30e året). I alla fall tänker jag inte göra samma misstag igen, ATT INTE SKRIVA NER MINNEN OCH HÄNDELSER som släktingar berättar om!

Kollade "Köldhålet" igen på väg hem. Halvvägs mellan Hemling och hem, i lägsta delen av raksträckan, är det alltid kallare än 4 km i vardera riktning. I Hemling var det 0-gradigt nu, liksom i Norromsjön. I Köldhålet var det -9 grader. Vi har blivit stående där många gånger, med de dieselbilar vi haft. Medan Lasse levde var det inga problem, han visste råd! En gång kröp han in under bilen, så långt det nu gick, med en tändare och värmde en stund och se, en stund senare gick bilen att starta och vi kunde köra vidare mot mildare klimat!

Några decimeter fin kramsnö ligger det nu. Fick  sådan lust att gå ut och rulla en snögubbe! En riktigt stor en och placera honom vid granen som står utanför bryggstu'n. Men åtrade mig. Vad ska folk tänka - en 60årig tant ute rullandes snöklot! Nej, nej någon måtta får det väl ändå..... Men roligt skulle det ha varit!

Min kompis i Umeå och hennes dotter har bakat mjukkaka och lagt upp en bild på Fb. Oj, så snålvattnet rinner! Jag vet ju hur goda de är! Kanske ska jag ta och baka lite i morgon... tror att jag har jäst... absolut!

I frostens tid

Nu lyfter vi..                                           

Har fått många påstötningar om varför jag inte börjar blogga och alltid svarat med denna fråga: Varför skulle någon vara intresserad av vad har att säga? Det undrar jag fortfarande, men nu börjar jag blogga! Håll i er!!  (Hoppas datorn pallar för påfrestningarna).

Jag kommer inte att börja med en beskrivning av mig själv och mitt liv så här långt. Allt eftersom kommer det att uppenbaras, lite här och lite där. Kan tänka mig att de kan dyka upp som parenteser i mina inlägg. OK? Som bilden här till höger, gamla bagarstugan eller bryggstu'n som vi alltid har sagt. (Eller som en av mina kusiner säger: bröjstua). Den här bilden tog jag när första snön kom. 

Igår fick jag mig en riktig smäll. Satte på TVn och nyheterna var igång och vad får man se: ett kallblodigt mord. Någon skjuter en skadad polis i huvudet. Bara så där; pang. Utan tvekan, utan ånger. Har man inte någon sorts diffus spärr inom sig att man inte ger sig på den som redan ligger? Eller försvann den på skolans fotbollsplan i mellanstadiet? Jag blev illamående! Hoppas att de blir funna! Skulle tro att de är hjärntvättade till att göra precis vad som helst. Eller är det miljön, fostran, religionen.... Håret reser sig på armarna!