Tröttare...
Jag har varit så himmelens trött ett längre tag. Inte orkat nånting alls i princip och trodde väl att det inte kunde bli värre, men så i mellandagarna förvärrades allt. Jag blev ännu tröttare, törstig, hade svimkänslor, dimsyn, hjärtat skenade så jag ringde vårdcentralen. Jag fick inte komma in! De kunde bara ta emot akutfall och jag räknades som långtidssjukling! Om jag blev sämre fick jag åka in akut till sjukhuset. Det fanns inte personal nog för att ta emot alla. Jaha, tänker man då, så farligt är det kanske inte. Jag väntar och ser.
Någon dag senare ringde jag VC igen och undrade om jag kunde få en tid. Jo, det fick jag - 19e januari. Så jag kämpade mig igen dessa dagar som tycktes oändliga. Mådde helt enkelt pyton! När jag till slut äntligen kom till VC var det akutresa in till sjukhuset. Min diabetes hade blivit mycket sämre. Jag hade värden som var så höga att de inte gick att läsa av!
 |
| Ö-viks sjukhus. 50- eller 60-talet? |
Jag har ju fått diabetes p g a att jag tagit cortison, men har kunnat hålla den i schack utan insulintabletter eller spruta. Men nu var det kört! Jag vet att jag ätit dåligt och misskött mig i allmänhet, så det är väl inte så konstigt. I alla fall satte de in näringslösning, en massa påsar, tills det gick att avläsa värdena och så fick jag insulinsprutor. Fick ligga kvar några dagar tills värdena kom ner till mellan 15 och 25, sedan hem. Skulle ha känts bättre med ytterligare någon dag, men det var stor brist på sängplatser! De (sköterskorna) gick och kikade på min säng ett par gånger med kommentarer som: "Ja, här ligger du!", "Jag har lovat någon en sån här säng" och"Tror du att du blir kvar en natt till?" Var nästan rädd att bli kastad ur sängen!
De har det inte lätt, sköterskorna. Bara morgnarna då de ska se till att få upp alla, se till att de tvättar sig och om möjligt tar sig till matrummet själva. Alla rop, alla uppmuntrande hojtanden och så bakslag; de får börja om igen! Många vill nog ligga kvar och få sin frukost "på sängen". De gör det bra och det är kanske inte så konstigt att några sköterskor som varit med länge inte alltid lyckas hålla god min! Men jag har absolut inget att klaga över, tycker de gör ett otroligt bra jobb.
Är hemma nu, fortfarande trött. Jag ska försöka gå ut lite varje dag och röra på mig lite mer. Kanske inte känna efter så mycket när jag blir trött! Jaja, vi får se hur det går, viljan finns där!
4 kommentarer:
Stackare! Här går en annan och gnäller över en förkylning... Tänker; vad är det som säger att en "långsjuk" inte kan bli akut sjuk - också? Hmm... om man vet vad det är att vara sjuk så "gnäller" man nog lite mindre, tror jag. Huvudsaken är att du fick hjälp till slut!!! Och att de kanske lyssnar lite bättre en annan gång.
Den trötthet man får är väldigt svår att beskriva. det är ju ingen vanlig trötthet som går att sova bort. Hur mycket man än sover är man trött, trött och trött. Allt känns som om man skall bestiga Mount Everest. Bara att resa sig från matbordet och gå till kylen två steg bort är en utmaning. Har de kollat sköldkörteln på dig? Ett lite blodprov bara. Jag fick diabetes och underfunktion i sköldkörteln samtidigt och den ger också en fruktansvärd trötthet.
Jag hade 19,5 i blodsocker i morse men igår hade jag 5,2 så det svänger rejält.
Ja, precis så trött är jag! Man kan knappt resa sig. Och att det ändå kan svänga så rejält, trots att du haft och behandlats för diabetes så många år, Inger!
Gunhild, jag tänkte precis samma sak när de sa att jag inte fick komma bara för att jag var "långsjuk". Diabetesen räknar jag inte in där, eftersom den kommit senare. Det sa jag också, men....
Ett fel beslut i sjukvården kan ju innebära "tack-och-adjö" för patienten, och Lex Maria får ta hand om de ansvarigas samvete... Vet en man som jobbar med IVO-fall, och där är inte arbetsbrist - tyvärr. Det verkar ju som att det stämmer att "man måste vara stark om man blir sjuk". Eller ha nån som kan gorma i ens ställe.... Krya på dig nu!!!!
Skicka en kommentar