Mannerström

Fisk, igen....?

Ja, här dyker fisken upp igen. Anledningen var nog Herr Mannerström på TV, igen! Men det gör inget. Han är som sagt trevlig och rolig att se på. Sist spottade han ut maten!! Jo, man får visst göra det i TV numera. Undrar hur äckligt det var, med tanke på att det är första gången jag sett någon spotta ut maten!

Fisk är nog det som  som jag ätit mest av i mitt liv. Så tidigt jag kan minnas har det varit fisk, oftast kokt för det var vad pappa gillade mest. Med gräslökssås oftast och mandelpotatis! Hur gott som helst, har alltid gillat den kombon! Kokt öring, kokt röding, kokt abborre, kokt gädda; men inte kokt sill; usch så förfärligt äckligt med sillen! Kokt sill och potatis, mjölk att dricka till. Här gjorde jag alltid en Mannerströmmare * två! Jag inte bara spottade ut,  jag kräktes! Något i min mage har alltid sagt nej till kombinationen sill/strömming och mjölk. Ja, t o m bara sill och strömming.  Hur härligt gott doftar inte strömminsflundror!!! Och hur gärna har jag inte velat äta dem - men det går inte. Nu har jag insett det så jag avstår helt enkelt; ingen ide att prova igen. 

Sista gången jag provade var hos en kompis i Umeå. Jag var på väg dit och IR  hade sparat lite av en supergod sillgratäng hon hade gjort ("Du måste bara smaka den....") och alltså avstått själv från att äta upp den - med största svårighet! Så det första jag gjorde när jag kom fram var att kasta mig över den värmda gratängen. Jag hann stoppa in den andra tuggan men inte mer. sedan störtade en grötig blandning från munnen och ner på tallriken! Då kom jag ihåg...  Det hade doftat så gott...  Jag hade bara satt mig och såg fram emot smaksensationen...  IR stod där, helt chockad när jag försökte förklara än en gång (hon har hört mig säga det förut) och sa: Då hade jag inte behövt spara. Jag hade kunnat äta upp den! Jag led med henne och skämdes.

Lasse på verandan i Kolbäck.

Men tack och lov, Mannerström, surströmming kan jag äta! På längden, tvären och vad du kan komma på!  (Dock inte surströmmingslåda).

Sillen blev en stor parentes. Det var ju gofisk jag skulle skriva om.  Jag har fiskat ganska mycket själv, i och med att min man Lasse  också fiskade så ofta han kunde. Men då blev det lite andra tillagningssätt!  Grillad röding med fyllning,  ugnsstekt med olika goda såser mm. Oj, så mycket god fisk jag ätit i mina dagar! Ledsnar nog inte på fisk i första taget!

Hur kom jag in på det här med fisk igen? Jo, så var det - Mannerström i TV - och min torrstekta laxbit till middag!!!

Orden

Super-opti-mopsiskt-topp-i-pang-fenomenaliskt!

Jag tror att orden har försvunnit! Alla ord som legat på rad uppe i mitt huvud klara att ge sig ut i världen är borta. Tror att det är blodsockrets fel. Det har passat på att bege sig dit upp och kletat ner allt,  så nu ligger de i en enda stor sockerbomb. För gott eller kommer den att brisera en vacker dag? Vi får väl se! Under tiden får jag ta till de få som lyckats klara sig undan, de i kanterna och de som inte fick så mycket socker på sig.

Det är lustigt hur tomt det kan bli i hjärnan! Jag går omkring som en zombie, kommer knappt ihåg vad hundarna heter. Det är sant! I kväll efter nyheter och väder; det såg ut att bli snö, så skulle jag åka och hämta posten. Om ifall det blir mycket snö, så att låda inte blir full av post  i första taget. Jag tog på mig jackan, men inga stövlar.  Travade ut i bara strumplästen. Först när det blev kallt såg jag orsaken! När jag sedan skulle sopa bort snön så undrade jag hur jag brukat göra! Att lilla sopborsten som min syster Mari lagt in i bilen åt mig skulle användas tog mig en stund att fundera ut! Turligt nog kom jag i alla fall ihåg att man sitter på den sida där ratten befinner sig...... 

 Här var det ORD igen och inga visor!

Men det ska väl komma klarare dagar, vad min hjärna beträffar!  Måste lämna in bilen till verksta'n!!!!!!!!!!!, hade 4 punkter att fixa + reg.besiktning, förnya körkortet, byta däcken till dubbdäck???? (kör med odubbade vinterdäck, europeiska)  och det ena med det tredje! Just nu när jag inte känner för att göra något alls, bara sova. Men å andra sidan har jag känt så en längre tid. Det här med diabetesen har nog förvärrats under en längre tid och jag har inte tagit det på allvar. Har haft  min  plats i ett Limbo, någonstans i utkanten.  Åtminstone om man ska se till mina drömmar! Som tur är har jag hundarna. De glömmer minsann inte sina mattider! Ibland minns jag fel och tror att de redan fått mat, men då skulle ni höra. Stora nej, nej, nej från Lexi och numera, en massa pip och småhopp från Max. Har de däremot fått mat och jag undrar om så är fallet, då hörs ingenting! Visst är de härliga? Vet inte hur jag skulle ha klarat det senaste året utan dem!

(Thore Skogmans textrad överst)