... i mitt minne bevarad
 |
| Lasse |
Nu har det gått nästan exakt ett år sedan Lasse dog. Sorgeåret! Hur kan ett år gå så sakta och ändå så fort? Jag har genomlevt ett år utan Lasse. Just genomlevt, klarat mig igenom. Det har inte varit lätt! Vet inte hur många gånger jag hört honom ute på bron och tänkt: "Nu kommer han!" Vänt mig till hundarna och varit på väg att säga: "Nu kommer husse hem!" Sedan insett att så är det inte längre. Han kommer inte hem mer. Han är borta för alltid! Så definitivt - för alltid! Många andra har också försvunnit under årens lopp, men det blir lite skillnad när det är den man lever med. Som alltid ska finnas där. Som sedan inte finns där.
Jag kan än idag höra hundarna när de väckte mig, rusade iväg till fönstret mot gården och tystnade, båda två. Tog mig upp ur sängen för att kolla vad det var (hade inte sovit på två dygn, varit hos Lasse och nyss kommit hem), men det var ovanligt att de tystnade så snabbt och båda samtidigt. Så jag gick in till dem och där stod de i fönstret och stirrade båda två på samma fläck, samtidigt som deras svansar svängde sakta. Jag såg ingenting! Blev nästan desperat: "Vad tittar ni på?". De fortsatte att stirra, stod kvar på samma ställe och bara tittade ner på samma fläck mitt på gården. Jag tittade verklig i deras ögon för att se VART de tittade och kollade in riktningen , men det fanns inget där! Klockan var då kvart över två på natten den 12e maj. Efter en stund hoppade de ner, båda två, och gick in igen och la sig i min säng. (De låg i min säng under hela tiden Lasse var sjuk och på sjukhuset och ett bra tag efteråt). Jag gick också och la mig, tills de rinde strax efter klockan fyra och sa att Lasse var död. Jag trodde han hade dött då, vid fyra, men sedan fick jag höra när jag kom dit att han dött några minuter efter två. Jag kände att jag höll på att svimma när jag hörde det... Hur ska man tolka något sådant? Såg hundarna Lasse? Kom han för att ta farväl av dem? Kanske av mig också, om jag bara hade fattat. Men det var väl ingen som trott att han skulle dö redan den natten. Han hade varit på toaletten själv och fått i sig lite mat... Jag grubblar fortfarande.
 |
| Lasse och Lexi tar en lur i kökssoffan! |
 |
| Kaffe- kaffetåren ska det va! |
Riktigt på riktigt har han ändå inte lämnat mig. Jag drömmer om honom nästan varje natt. Alla drömmar är så levande; HAN är så levande. Vi ska åka hem till mamma och pappa som vi alltid gjorde, eller åka tillbaka hem. Eller så har vi köpt det här stället och håller på att rensa överallt. Han kan vara på jobb någonstans och jag drömmer att jag går och väntar på honom; och den lättnad jag känner när han kommer och inget har hänt honom. När jag vaknar tar det ett tag innan jag fattar att jag bara drömt. Det har hänt att han ropat på mig så högt att jag vaknat och ropat tillbaka: "Ja, vad vill du?" Märkligt vad hjärnan kan projicera och kontrollera - nästkommande natt fortsätter ibland drömmen där den sista slutade och då finns dessutom allt med som hänt en massa drömmar tillbaka!
 |
| Max hjälper husse... |
Käre Lasse, inte blev det som vi tänkt! Flytten hitupp för att du skulle få jaga, fiska och hålla dig sysselsatt med reparationer. Du var en sån som inte kunde sitta still och göra ingenting. Trots att du hade lungfibrosen, så höll du ändå igång, så länge det gick! Det var först när du började få ont av cancern som du inte orkade... och jag är säker på, nu, att du anade att du var riktigt illa däran. Varför gick du inte till doktorn tidigare? Då hade du kanske inte blivit smittad av den där lunginflammationen och kunnat få behandling! Om inte om hade varit....
