... byter ut julen!
Jag läste för ett tag sedan en fråga till en etikettspalt, om hur länge man kunde ha sina julstjärnor mm framme. Den som svarade (kommer inte ihåg namnet) sa att ville man, kunde man ha dem framme till påsken och byta då, när ändå påskkycklingarna skulle fram! Det är upp till var och en hur man vill göra. Det är klart att någon som plockar fram alla tusentalen tomtar de samlat på gärna har dem framme lite längre, men nog skulle man ledsna på att ha dem ända till påsk! Förut har jag gärna haft mina julsaker framme februari ut, men det har nog berott på att vi alltid åkte hem hit till mamma och pappa över jularna. Jag ville känna av julen i Kolbäck också, på något sätt. Julgran hade vi aldrig där. Numera har det blivit januari ut och jag har en känsla av att i fortsättningen blir det nog Knutsdagen!
Påsken, några helgdagar bara, sedan är det över och för dessa dagar ska det städas, pyntas, bakas och plockas in ris! Åtminstone var det så när vi var små. Gulblårutig duk (alltid till påsken) på bordet och vasen med björkris och fjädrar och hela huset doftade så rent. Mamma hade som vanligt varit igång. Bakat bullar och många kaksorter förstås. Så härligt det var att få sätta sig vid bordet och fika av alla sorterna! Ofta träffade vi min moster B's familj (endera här eller hos dem eller bådadera; "gubbarna" var ute och fiskade om isen tillät) och då blev det ett lika stort fikabord där att beta av. Mums. Tror inte det räckte med sju sorters kakor!
Skärtorsdagen var för oss barn ingen påsk kärringdag. Det var helt enkelt så att pappa inte ville att vi skulle "springa runt byn". Jag kan väl inte påstå att vi saknade det; ska ha varit för godiset då, möjligen, men det fick vi ju hemma också. Desto fler påsk-kärringar ritade jag! Kommer ihåg en påsk när jag gick i andra klass. Vi skulle göra en stor "Påsk-tavla" där alla skulle göra en påskkärring var i tyg (vi tog med tygbitar hemifrån till klänning och huckle, små små kvistar till kvast) och rita ett ansikte mm. Jag hade tagit en bit tyg som var rosa med vita prickar, mamma hade sytt klänningar till min syster och mig av det och jag älskade det tyget! Så jag gjorde världens finaste påskkärring tyckte jag och var väldans stolt över mitt alster. Jag vet att jag satt och vände mig om hela tiden och tittade på henne. Det gick så långt att fröken undrade varför jag satt som på nålar. Kunde ju inte säga som det var, men rodnade gjorde jag väl. Allt var frid och fröjd tills jag på matrasten hörde skrattsalvor inifrån vår sal. Där stod en massa barn från hela skolan och pekade på just min kärring och än idag hör jag rösten som frågade vem som gjort den knäppa kärringen! (En pojke från byn som gick flera klasser över mig och som retades väldigt mycket - jag var lite rädd för honom). Då såg jag det! Fasa! Jag vände på stubinen och gick ner till toaletterna och låste in mig! Jag hade glömt att ge kärringen armar! Där satt hon, rak i ryggen, på kvasten utan att hålla i sig! Så jag skämdes! Ville knappt gå tillbaka till salen, för jag hörde ju hur det pratades om kärringen utan armar. Sa aldrig något om att det var jag som gjort henne och som tur var hade fröken tagit bort tavlan när vi kom tillbaka efter påsk!
Långfredagen var lång. Vi fick inte göra mycket den dagen. Mamma var väldigt noga med det. Inget fnissande (fast det gjorde vi nog i a f med handen för munnen) eller höga skratt. Hon berättade naturligtvis om varför man skulle "helga" dagen och det tyckte vi ju var fasansfullt, förstås. Korsfästas, spikas fast i händerna, blod som rann i ansiktet, så hemskt!
Sedan gick påsken vidare med raska steg på vägen kantad av målade ägg, sill mm. Inget frosseri, bara lite godare mat än vanligt. En trivsam långhelg hur som helst. Men jag tror inte att det går en enda påskhelg utan att påskkärringen, utan armar, i rosa klänning dyker upp i mina tankar. I dag ler jag alltid när hon "kommer"; hon är hjärtligt välkommen!
