Att fotograferas
Jag har aldrig känt mig bekväm med att ha en kameran riktad mot mig. Har nog inte känt mig "fin" nog. Typ "jag-duger-inte" fin nog. Jag ser på många bilder att jag säger: ta inte, fota inte, inte nu mm. Såg det nu när jag la upp en bild i ett inlägg på Fb. Kan t o m höra min röst: fota inte! Därför finns det inte så många foton på mig. Synd, för det är roligt att se hur man såg ut, vilka kläder man hade mm i olika åldrar! De här som jag lägger upp nu, har jag fått av syster Ingrid. När ska man lära sig att man duger som man är!
För min del är det kanske försent; jag vet ju att jag inte duger, eftersom jag är sjukpensionär.
 |
| Jag, 80-talsupplagan. |
Ändå skulle jag aldrig säga så till någon annan i min ålder och som har pensionerats. Till hen skulle jag rabbla upp allt bra, allt som hen har lyckats med, allt som hen ännu bidrar med i samhället mm. Men för min del är det kört - jag känner bara att jag inte duger! Jag kravlar omkring nånstans där nere, syns inte, hörs inte .... Kanske att mina känslor för mig själv kan ändras, nu när jag får ut dem! Får ut dem ur mitt huvud och låter andra se dem, för det är inte roligt att betrakta sig själv som en andraklassens medborgare. Tyckte att jag var på god väg mot något bra under 70-talet, men någonstans på vägen mot 90-talet hände något som drog mig ner igen. Detta, mina vänner, är inget jag sitter och plitar ner för att bli uppmärksammad, utan detta är min dagliga status! Inget Pentti Varg- tycksyndom. Inget skämt utan rent allvar. Det här har jag att kämpa emot varje dag! Det kanske inte alltid syns, men inuti mig finns det, oberoende av hur folk tolkar det jag gör och visat upp. Om det här kommer ut på bloggen, är det för att jag tryckt Publicera i ren desperation! Och givetvis kommer jag att ångra mig till tusen. Vi får se om ni får se det här eller inte!
Lägger upp en bild från 80-talet. Det var ändå ett hyggligt årtionde, med tanke på de följande. Många gånger, ska erkännas, läste jag nog in för mycket i hur människor betedde sig mot mig. Kunde inte släppa tanken på att de såg mig som en oviktig bekantskap. Delvis kommer migränen in där. Jag kunde aldrig lova något, ställa upp på något, ta på mig ansvaret för något - nästa dag kunde jag ligga i migrän! Hur mycket jag än försökte få kursare, arbetsgivare m fl att förstå att det här var min vardag, att jag inte kunde rå för det och de sa sig förstå, så kom det ALLTID en dag när jag fick höra: "Nu får du ta dig i kragen". "Låt bli att vända på dygnet". "Sluta vara så lat". "Skärp dig, du förstör ju för oss andra", mm. Och det kan jag säga, inte blev migränen bättre av det!!!!!
Till er som läser det här; det är inget hittpå; det är jag i ett nötskal!
