...och vackrast!
Så trodde nog mina syskon att jag ansåg om mig själv när vi var yngre, (kanske fortfarande??) Jag var ju äldst så det är klart att jag bestämde en hel del, men inte allt! Sedan, när det kommer till minnen; hur kan man minnas så annorlunda om samma händelser? Det är en vetenskap i sig! Det har ju skrivits väldigt mycket om var i syskonskalan man står och hur det påverkar en. De olika (ja, de är verkligen olika) uppfattningarna om hur man interagerar beroende på det kan man nog inte räkna bara på en hand! För min del (ärligt) har jag inte funnit någon som stämmer in på mig och mitt förhållande till mina syskon. (Min syn på saken!)
 |
| Mina syskon och JAG! |
Jag har alltid varit väldigt känslig, lyhörd för stämningar och outtalade känslor mm. Det har bidragit till att jag har fantiserat om vad det kan vara och det "värsta" har alltid blivit resultatet! Allra mest rädd var jag för döden! Att mamma eller pappa skulle dö, någon av mina syskon. Mamma, när hon stod ute i vebon och högg ved på vintrarna i mörkret med en ficklampa som knappt lyste. (Jag ville följa henne och lysa åtminstone, men jag fick vara "barnvakt" till min syster och bror och stanna inne.) Pappa, när han körde PVn på oplogade vintervägar, med sommardäck, från Övre Norrland när han skulle hem på helgerna. Ingrid, min ett år yngre syster, har lidit av astma och allergi och fick åka i flera år och ta sprutor i Ö-vik. En gång minns jag väldigt väl, Postbussen var över två timmar försenad, och jag vet inte hur många gånger jag sprang ner till vägen och uppför backen igen, storgråtande, för att se om bussen hade kommit. Jag var övertygad om att det hänt en olycka och att mamma och Ingrid var döda! När de äntligen kom (mamma hade köpt klippdockor åt oss; Rolf, min bror, fick en liten bil i fin kartong) var jag så skakad till kropp och själ att jag inte kunde tala på flera dagar. Mamma undrade förstås och fröken i skolan, men mer blev det inte sagt. (Jag hade just börjat 1a klass.) Inte så konstigt då att min DÖDSÅNGEST kom på besök, för att stanna!
Den här perioden i mitt liv var förfärlig! Kunde ju naturligtvis inte prata med någon om det. Inte väcka den björn som sover; sa jag inget skulle inget hända! Sov dålig, drömde otäcka drömmar, vaknade och smög upp för att kolla att alla fortfarande levde, andades. Tankar, tankar, tankar. Havregrynsgröten på morgnarna, måste ju ätas upp, så det sista jag gjorde var att kasta i mig den, springa en bit utom synhåll och öppna munnen. Den kom av sig själv; det fanns inte plats för den i magen, DÖDSÅNGESTEN bodde ju där!
 |
| Mari |
Det här pågick i tre år! Tre väldigt plågsamma år! De exempel som jag gett ovan är som ni förstår droppar i havet. Vad som slutligen gjorde att DÖDSÅNGESTEN gav sig iväg var att ett nytt, litet liv såg dagens ljus - min lillasyster! Hon föddes på hösten -64 och döptes till Mari (utan -e på slutet, som hon alltid sa!). Hon blev min räddning. Vet inte hur eller varför; det var bara så. Om det kan ha något med nedärvda beteendemönster eller egenskaper att göra. Att livet, trots att det avslutas med döden, är starkare! En födelse bryter sorgen efter död? Har inget svar på det, men jag tror att det hade kunnat sluta annorlunda om inte Mari hade kommit till världen.
Nu är Mari vuxen och har själv en liten fin pojke, som i år fyller 21 år! Så, jag säger som Brian Ferry: "Now ain't it funny, how times slips away!"
