Att tro är att inte veta...
 |
| Foto: Ingrid Sandström |
Min moster E ringde häromdagen. Vi pratade länge och när hon skulle avsluta sa hon: "Du vet att vi är med dig". På en gång spred sig en varm känsla inom mig; jag kände att hon verkligen menade det! Min moster har en mycket stark tro. Hon är väldigt aktiv inom församlingen och brukar även ha predikan i radio. På något sätt överförde hon med de orden något som gjorde att jag drömde om en "Gudsfigur", himlen, ett blått skimmer över allt (som en stor bubbla) och de som lämnat oss! Mamma och pappa, min bror, Lasse, farmor, morfar, pappas bror och en granne i byn. Den mest otydliga var morfar. Han kom inte riktigt fram, stod i bakgrunden och vinkade.
 |
| Foto: Ingrid Sandström |
Det som de tydligen ville få fram var att de visste att jag drömde om dem och de ville hälsa på mig! Mamma skrattade som vanligt och vinkade då och då. T o m pappa log och nickade. Rolf gick med händerna i fickorna och tittade upp lite emellanåt. Farmor stod med händerna bakom ryggen mellan pappa och hans bror. Pappas bror såg ut som om han pratade hela tiden, men jag kunde inte höra eftersom det hela tiden låg ett stråkljud över. Min granne gjorde detsamma och han skrattade (skratten kunde jag höra, svagt). Bakom alla, en stor difus figur som rörde sig från sida till sida. Aldrig någonsin har jag drömt om alla tillsammans! Drömt om dem alla har jag - men inte tillsammans. Helt plötsligt, efter ganska lång tid (som jag tyckte) började hela halvsfären lyfta, slöt sig och blev en bubbla. Jag blev förtvivlad, men alla log och vinkade. Alla log och vinkade. Sedan var de borta. Bara blå himmel kvar.
 |
| Foto: Ingrid Sandström |
När jag vaknade tog det en lång stund innan jag kunde andas normalt. Jag var alldeles svettig och darrig. I den stunden önskade jag att jag inte drömde så mycket. Tänkte på moster E igen och hennes ord - kunde de ha framkallat min dröm? Finns det en förbindelse så att de i drömmen också ville visa att de är med mig/oss som är kvar?
Jag har tänkt mycket på det sedan dess. Visst vill jag tro att det inte bara är "godnatt" den dag vi dör. Det enda jag kommer fram till är de 20 gram som sägs lämna kroppen i dödsögonblicket; själen! Själen lämnar människan, svävar någonstans i detta enorma universum och i den stund en människa börjar sin utveckling, kommer en själ tillbaka. Ja, så naiv är jag faktiskt! Eller är jag naiv? Vi vet ännu inte allt om vårt universum - eller andra universum för den delen. Jag tycker det är en fin bild om man kan föreställa sig en himmel av gnistrande själar!
