Tranströmer...
är död. Alldeles för tidigt gick han bort, tycker jag. Han hann ju inte riktigt få njuta av sitt Nobelpris, som han ÄNTLIGEN fick! 83 år, nästan 84 blev han och fick priset det år han fyllde 80 år. Vilken födelsedagspresent, om än lite sent. Men "Bättre sent än aldrig", säger man ju. Undrar om han tyckte detsamma?
 |
| Bild: SVT/Öppet arkiv |
TT har faktiskt följt mig genom åren. I dubbel bemärkelse kan man säga, eftersom han debu-terade 1954, samma år som jag föddes! (Är också samma år som stig Dagerman tog livet av sig!). Ändå tog det några år innan jag upptäckte just honom. Att jag upptäckte dikten, poesin tackar jag vår svensklärare i gymnasiet, Barbro Bylund, för. Tack för det, BB! Hur mycket hade jag inte gått miste om annars! Hon var nog den bästa och mest engagera(n)de läraren vi/jag hade i gymnasiet. (Lustigt nog var den bästa läraren på högstadiet i Björna också svensklärare! Ulla ? hette hon och vi hade henne i 9an). I alla fall så var det nu i början av 70-talet som poesin intog mitt innersta - och jag kom att läsa dessa ord:
"Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån
en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att se sig själv."
Orden fick håren att resa sig på armarna, jag frös samtidigt som jag fick en känsla av att här har vi något väsentligt. Detta kunde vara svaret! Jag skrev sidtals med analyser, svammel, om-inte-om mm. Först senare började jag undra vem som skrivit orden! Och där stod han i all sin prakt: Tomas Tranströmer! Då inköptes "Mörkerseende" (1970) och dikten "Preludier" lästes, fram-länges och baklänges. Sedan var det kört! TT forever! Fortsättningen på den här versen (II) löd:
"Den som märker vad som håller på att hända ropar
förtvivlat: Stanna!
vad som helst, bara jag slipper känna mig själv."
Jaha, här ville man INTE känna sig själv! Jag hade ju sett de tre första raderna som någon sorts självförverkelse, hur man ska finna sig själv för att finna lycka och frid i sitt inre.... ja, ni kan tänka er själv! Det blev inte så lite tumult där inne i mitt inre. Kontentan av det hela blev att jag slängde mina analyspapper och började på en ny kula. Nu när jag ser tillbaka är det nog väldigt mycket typiska "tonårsgrubblerier" över det hela. (Synd att jag slängde papperen!).
Min absoluta favoritstrof är nog ändå ur dikten "Svarta vykort" (Det vilda torget 1983, vers II):
"Mitt i livet händer det att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta."
Tack Tomas Tranströmer för alla dina ord! Vila i frid!
