...är till bekymmer för fattig och för rik!
Är det så? Det måste väl ändå vara bättre att ha det bättre ställt än att vara tvungen att vända på vartenda redan vänt öre! Jag tror de flesta håller med mig. Som sjukpensionär på en halv-tidstjänst med många års sjukskrivning emellan får man inte många ören. De senaste 10 åren jag jobbade, orkade jag inte en heltidstjänst. I slutet knappt en halvtidstjänst, hade många sjukdagar. Det lustiga i kråksången är, att det behövdes inte mycket negativ kritik "uppifrån" mm, förrän kroppen/hjärnan gav sig på sin värd. Bara ett ord i förbifarten, ett"du ska inte tro.." eller ett snett leende och det var dags igen och jag blev sämre.
Jag vet att många blev lidande för att jag var sjuk så ofta. Stackare! Om besättningen hade varit fulltalig i övrigt hade det kanske gått bättre, men i besparingstider skärs det hellre än byggs upp. Så jag sa upp mig, till mångas glädje kan jag tänka. Men jag är ändå glad att jag fick jobba de där åren med det som jag ville jobba med. Så en tacksamhetens tanke går trots allt ändå till...
 |
| Mätta och belåtna! |
Ja, pengar ja. Det viktigaste för mig är att se till att det finns hundmat. Ni ska inte tro att de går att lura dessa hundar inte! När eftermiddagstiden för mat närmar sig, då pratas det minsann! Max har under de sista åren tagit efter Lexi, så nu är de två som pratar. Max har inte fått in "språket" riktigt än så att man förstår exakt vad han vill, men han är på god väg! Lexi däremot har olika ljud för om hon är hungrig, vill gå ut, vill få smaskens, vill prata i telefon, om hon kan få sova i sängen eller om hon tycker att hon fick för lite smaskens! Men än har de aldrig behövt vara utan vare sig mat eller smaskens. (Jag gillar ordet smaskens, efter Pentti Varg, Fablernas Värld, när han undrade varför han aldrig blev bjuden på smaskens som de andra djuren). Nej, det är väl så att jag hellre är utan mat själv än att se hundarna bli lidande. Gullevovvarna! Men nu har ju jag fått problem, eftersom med diabetes måste man sköta sin mathållning. Jag kan ju inte bara hoppa över något mål, då vet jag ju att värdena blir sämre och att det tär ju förstås på kroppen. "Håhåjaja, va' hunn' ä mager", sa alltid min farmor när det var något som var snett och fel! Jag instämmer till fullo!
Undrar om politikerna verkligen vet hur det ser ut i verkligheten? Är verkligheten den att jag får börja köpa hundmat även till mig själv? Det har ju pratats mycket om det under åren att många pensionärer livnär sig på burkmat för hundar. Och, de där köttliknande "gryt-bitarna" i simmig sås är kanske inte alls så o-smakliga! Lite gott basmatiris till och en grön-sallad, vem vet; det kanske är en delikatess! Vem vill smaka först? Hundarna tackar i alla fall inte nej!
