...är till bekymmer för fattig och för rik!
Är det så? Det måste väl ändå vara bättre att ha det bättre ställt än att vara tvungen att vända på vartenda redan vänt öre! Jag tror de flesta håller med mig. Som sjukpensionär på en halv-tidstjänst med många års sjukskrivning emellan får man inte många ören. De senaste 10 åren jag jobbade, orkade jag inte en heltidstjänst. I slutet knappt en halvtidstjänst, hade många sjukdagar. Det lustiga i kråksången är, att det behövdes inte mycket negativ kritik "uppifrån" mm, förrän kroppen/hjärnan gav sig på sin värd. Bara ett ord i förbifarten, ett"du ska inte tro.." eller ett snett leende och det var dags igen och jag blev sämre.
Jag vet att många blev lidande för att jag var sjuk så ofta. Stackare! Om besättningen hade varit fulltalig i övrigt hade det kanske gått bättre, men i besparingstider skärs det hellre än byggs upp. Så jag sa upp mig, till mångas glädje kan jag tänka. Men jag är ändå glad att jag fick jobba de där åren med det som jag ville jobba med. Så en tacksamhetens tanke går trots allt ändå till...
 |
| Mätta och belåtna! |
Ja, pengar ja. Det viktigaste för mig är att se till att det finns hundmat. Ni ska inte tro att de går att lura dessa hundar inte! När eftermiddagstiden för mat närmar sig, då pratas det minsann! Max har under de sista åren tagit efter Lexi, så nu är de två som pratar. Max har inte fått in "språket" riktigt än så att man förstår exakt vad han vill, men han är på god väg! Lexi däremot har olika ljud för om hon är hungrig, vill gå ut, vill få smaskens, vill prata i telefon, om hon kan få sova i sängen eller om hon tycker att hon fick för lite smaskens! Men än har de aldrig behövt vara utan vare sig mat eller smaskens. (Jag gillar ordet smaskens, efter Pentti Varg, Fablernas Värld, när han undrade varför han aldrig blev bjuden på smaskens som de andra djuren). Nej, det är väl så att jag hellre är utan mat själv än att se hundarna bli lidande. Gullevovvarna! Men nu har ju jag fått problem, eftersom med diabetes måste man sköta sin mathållning. Jag kan ju inte bara hoppa över något mål, då vet jag ju att värdena blir sämre och att det tär ju förstås på kroppen. "Håhåjaja, va' hunn' ä mager", sa alltid min farmor när det var något som var snett och fel! Jag instämmer till fullo!
Undrar om politikerna verkligen vet hur det ser ut i verkligheten? Är verkligheten den att jag får börja köpa hundmat även till mig själv? Det har ju pratats mycket om det under åren att många pensionärer livnär sig på burkmat för hundar. Och, de där köttliknande "gryt-bitarna" i simmig sås är kanske inte alls så o-smakliga! Lite gott basmatiris till och en grön-sallad, vem vet; det kanske är en delikatess! Vem vill smaka först? Hundarna tackar i alla fall inte nej!
8 kommentarer:
Ja det där med pengar.... lagom är väl bäst i det fallet med. Men, den gränsen verkar rejält tänjbar - med tanke på att inte ens de stenrika alltid är nöjda. "Rätta munnen efter matsäcken".... trist ordspråk, men kan möjligen vara det mest realistiska.
Ska bli en intressant upplevelse att se skillnaden på lön och pension... men hund- eller kattmat kan jag nog avstå för egen del utan saknad. Lille Fenix kommer att få sina "lyxburkar" i fortsättningen också, så kokar vi väl soppa på en (rostig, ger mer smak?) spik till oss.
Livet är inte alltid rättvist, när man ser det med lite perspektiv. Tyvärr. Men kan vara bra för det......
Vi får väl utbyta billiga recept, på grönsaker och långkok, sen.
Ja, det där med att byta recept är nog inte så dumt. Man blir ibland lite less på sina egna, som går sina varv!
Vad är det som hundarna tycker mest om? Jag hade en katt som inte åt mat som det var röda prislappar på. Men å andra sida tyckte hon om apelsin och pepparkaka.
Hahahaha... den var bra! Åt inte mat som var röda prislappar på! Nää..jag funderar också åt det hållet - röda prislappar - näää - men det är ju just dom som är intressanta i dagens läge.... förutom blodpudding då!!
Apelsin och pepparkaka...
låter som en (l)ju(v)lig katt. ;)
Jo, de djuren! En gång hade vi en katt som bara åt leverpastej ur små runda burkar. Lexi äter allt! Älskar apelsiner, då rinner Niagara ur hennes mungipor. Max är lite mer kräsen. Blir fort less på bara torrfoder, men får han några små bitar av något i det eller några droppar rapsolja, då är det OK. Men han ser ju att Lexi får något och då provar han också, så små bitar av gurka och inlagd sill mm smakar han på nu. Annars tycker han väldigt mycket om Frolic, alla smaker! Så han vill ofta ha några bitar som "efterrätt". Råkar jag nämna ordet, så halvskriker han nästan av förväntan! Men jag försöker ge så lite som möjligt extra, eftersom jag inte är så rörlig längre, så motionen blir lite eftersatt. Nu är det dags för kloklippning igen. Max klor växer dubbelt så snabbt som Lexis, så på honom blir det oftare klippning. Men han kommer frivilligt när jag säger att det är dags, även om det ser ut som om han är på väg mot giljotinen!
Ja denna kloklippning. Jag vet precis hur han ser ut. En gång vadade han fram i ett dike med skit och var tvungen att tvättas. Å vad han var sur. I flera dagar. Han kan verkligen leva upp till tjurig tax.
Precis! Han surar! Kommer jag inte direkt t ex när han vill att jag ska hjälpa honom att krypa under täcket, då lägger han sig ovanpå och gör sig jättetung! Men det går över fort. Taxen, Aramis, han låg på köksgolvet i tre dagar när han inte fick åka med Lasse och jaga! Efter det fick Lasse smyga ut med ryggsäck och gevär kvällen innan så att han inte såg att det var dags för jakt, de gånger han inte kunde vara med!
Skicka en kommentar