Jordbruket...

... har förändrats!

Tänk vilken skillnad det är på hur slåttern går till idag i jämförelse med för 50 år sedan! Nu står de stora, vita (ja, t om rosa är de nu) rullarna på åkrarna lite överallt i vårt land istället för hässjorna. Då kunde det pågå i dagar, beroende på hur många man fick ihop till hjälp. Idag är det oftast en man som sköter allt själv och det är gjort på en dag eller två! (Tänker storleksmässigt på de åkerfält vi hade). 

Pappa var lite trög i starten,  men när det väl kom igång, så var det liar som skulle slipas, räfsor som skulle få nya pinnar och ev någon häst som skulle lånas.  (Sedan vi tagit bort vår egen häst, gamla Freja.)  Tills pappa ett år kom på att det kanske gick att sätta bilen framför skaklarna till höräfsan. Det gick alldeles utmärkt, så det året kördes höet ihop av en  grön PV -58!  Då gällde det för oss att vara snabba  i vändningarna, vi med räfsorna,  för att få ihop hösträngarna! Det gick i ett huj!  Mycket skratt och stoj blev det och mycket jordgubbssaft, sockerkaka och "hast-bullar"!  Mammas  goda hastbullar är för evigt sammankopplade med slåtter!

Förmiddagskaffe-paus ska det vara, förstås!

Oftast var min moster B och hennes familj här och hjälpte oss. Även grannen Markus, särskilt de senare åren innan vi tog bort sista kon; han hade traktor. Något år kom t o m farmor och pappas bror upp. Jag minns en av de gångerna farmor var här. Då började det helt plötsligt blåsa kraftigt, bara så där. Det visade sig vara en virvelvind, tillräckligt kraftig för att lyfta mig en bra bit upp. Hade inte farmor tagit tag i min fot och dragit ner mig så vet jag inte vad som kunde ha hänt! Vägde inte så mycket på den tiden; 6 år tror jag att jag var. Vi hade börjat hässja längst ner på åkern mot sjön, så det var en bit att ta sig upp till huset. Vi fick hålla oss fast i varandra och verkligen streta oss fram! Vilket äventyr, kan man ju säga så här i efterhand, när allt gick bra! På eftermiddagen fick vi börja om, för allt hade ju blåst omkring riktigt ordentligt.

Ingrid, min ett år yngre syster, var aldrig med ute under slåttern. Hon var så pass allergisk, innan hon hade fått alla dessa allergisprutor hon tog under några år, att hon kunde bli väldigt dålig! (Någon slags hyposensibilisering redan då?) Hon tyckte det var trist att sitta inne ensam de år när våra kusiner var här, men annars tyckte hon nog att det var skönt att inte behöva vara ute och räfsa! Jag tyckte hon var en riktigt lyckost, tyckte t o m att det var orättvist. Tänkte inte då på hur mycket hon fick lida p g a sin allegi!

Trots att jag fick börja hjälpa till när jag var ganska liten och jag tyckte att det bara var FÖR jobbigt, varmt och svettigt så minns jag ändå slåttern som någonting roligt och som man nästan gick och väntade på. Speciellt om våra kusiner kom med! Det var tider, det!