... att Lasse tog farväl!
Allt konstigt ska man behöva genomlida t o m när man inte är vaken! Jag har, som jag sagt tidigare drömt om Lasse i stort sett varje natt. Han har alltid varit med på något hörn, som att jag drömt att jag gått och väntat på att han ska komma hem efter att ha jobbat borta under veckan. Ibland hinner han hem så att han kan berätta om olika saker som hänt eller också fortsätter drömmen nästa natt och han kommer hem då! Han har t o m berättat om hur jag ska göra med vissa saker jag gått och grubblat på. Så det har inte känts riktigt som om han ÄR borta. Det har varit en sorts tröst i sig, faktiskt!
 |
| Lasse liten beundrar kusinens moped! |
Men i natt var det annorlunda. Jag vet att jag drömde mycket mer än det som jag nu kan komma ihåg. (Det brukar inte vara så. Jag brukar komma ihåg det mesta när jag vaknar.) Han var inte riktigt sig själv. Från början såg han ut att vara i 50-års åldern. Han stod och putsade bilen, en gammal PV. "Den har varit lerig länge nog", svarade han. "Men ska du inte komma in och äta?", frågade jag."Det har jag inte tid med", svarade han då. "Tid", undrade jag. "Det är mycket som ska hinnas med nu", svarade han och halvsprang in. Där inne gick han fram och tillbaka, in och ut ur rummen och under tiden blev han allt yngre. Jag stod kvar ute på bron och tittade in genom dörren på honom. Kände mig väldigt rädd, ängslig. Fick som en känsla av att nu är det dags! För vad vet jag inte. Samtidigt tänkte jag att det här är nog en dröm!
 |
| Lasse med "Pentan" |
Till slut kom han ut och sa: "Nu är allt ordnat!". Undrade tyst vad som kunde ha blivit ordnat med. Frågade inte. Nu såg han ut att vara ungefär i 20-års åldern. Gick fram till PVn igen och putsade lite till. "Så där", sa han. "Nu är jag klar! Nu behöver du mig inte längre, så det är dags att jag ger mig av!" Så gav han mig en stor kram, log och satte sig i bilen. Jag bara som frös till is, men tänkte samtidigt att det här har jag ju vetat om. Innerst inne! I nästa sekund startade han bilen och då var det inte en bil längre, utan en motorcykel! En gammal, röd "Indian". Kunde läsa ordet på sidan på tanken. Så tittade han på mig, rusade motorn (lät som om avgasröret var otätt), höjde handen och försvann bortåt vägen. Jag stod kvar länge och lyssnade till mullret av motorcykeln, tills det blev tyst. Jag kände mig alldeles tom inuti, med gråten i halsen. När jag vaknade så grät jag. Inget litet hulkande utan riktigt ordentligt!
Önskar att jag hade sluppit den här drömmen. Det är länge sedan jag vaknade av att jag grät. Jag har hela dagen gått omkring med en konstig känsla i kroppen. Malande, obehaglig känsla. Det är därför jag skriver ner det här. (Hade nog inte gjort det annars! Men kanske det känns bättre om jag kan läsa det i svart på vitt.) Det är inte lönt att jag går och lägger mig. Vill inte hamna i samma dröm igen, vilket mycket väl skulle kunna hända. Jag vill inte ens försöka mig på en tolkning. (Gör inte alltid det annars heller; en dröm är en dröm!) Jag har inget emot att jag drömmer jämt, men den här hade jag, som sagt, kunnat vara utan!
Letade fram Lasses gamla fotoalbum och där hittade jag en bild på honom bredvid en PV, en av hans första bilar - om inte den första! Kan ha sett den bilden förut, men kan inte påminna mig om att jag har det. Men hjärnan kan ha sparat informationen i så fall! Likadant med motorcykeln. Lasse har alltid varit förtjust i dem och jag vet att han pratat om en "Indian" i upprostat skick som han hade tänkt ta sig an. Hans pappas tror jag. Men jag har aldrig sett någon på riktigt. Nej, det är inte lönt att försöka hitta förklaringar. Drömmen drömdes och nu finns den i mitt medvetande också!
