Drömmare

Drömmar

Jag, innan cortisonet förvandlade mig.

Kunde inte sova längre. Lika bra att stiga upp istället för att ligga och vända och vrida mig. Gick på toa, hörde hur Max gnällde (korsning mellan strävhårig tax och gårdshund, 11 år) in ifrån köket. Hittade honom liggande nedanför kökssoffan i en konstig ställning och trodde för en kort stund att han brutit ett ben, men en klo hade fastnat i halsbandet, därav den konstiga ställningen! Matte fixade det och sedan var allt frid och fröjd. De fick lite "smaskens" (efter Pentti Vargs uttryck i Fablernas Värld) båda två, faktiskt!

Jag drömmer jämt! Tror inte det har gått en enda natt i mitt liv utan drömmar. Allt från att jag läser en bok, outgiven i verkliga livet, är tillbaka i mina studiestäder och hittar inte till skolan, kommer försent, har inget svar på tentorna, städar - både ensam och med mamma (städar nästan varje natt - hatar att städa, så ni förstår att detblir en dubbel påfrestning!), är utomlands, ska utomlands men har svårt att hinna med flyget, tappat passet... med andra ord allt! I natt drömde jag för första gången om några som jag läste engelska med på universitetet i Umeå - Bosse och Maria, och Peppen som var tillsammans med Maria. När jag vaknade var jag lite konfunderad. Varför nu, efter snart 40 år? Kan inte hitta någon "vakenlänk" som skulle ha kunnat initiera detta! Märkligt. Har inte träffat någon av dem efter tiden med engelskstudierna heller. Jag undrar vad de gör idag? Hur det har gått för dem? Drömmen var så verklig: jag var tillbaka i mitt studentrum och .... allt såg ut precis som då!

Hjärnan är verkligen ett storslaget lagringsmagasin/fantasiuppslag: plockar ut en exakt bild av mitt rum, men låter en annan händelse ta plats! Vi satt och läste till en tenta  om amerikanskt liv o leverne bl a. Om hur presidentvalet går till! Tror faktiskt att jag läste till en sådan tenta, men inte med dem utan ensam natten innan! Det är ofta så jag klarat mina studier: att läsa natten innan, om jag inte hade huvudvärk då. Denna helvetiska huvudvärk som varit en ständig följeslagare sedan 10-års åldern! Ibland får jag bara lust att ställa mig och skrika! Det känns så orättvist. (Hur många kan inte säga det!).