Sömnlös...

...i Björnaby.

                                                Sömnlös i natten. 

                                                Tankarna virvlar omkring

                                                som flugan runt ljuset.

Ja, så är det faktiskt och inget ovanligt med det. Oavsett vilken tid som det står att det här är publicerat, så är klockan nu 06.20, 31a mars. (Tidzonen är Stilla Havet, sommartid och jag vet inte hur man gör för att ändra den; jo, jag kunde ändra den till GM+1!!). Vad gör man då? Jo, man kanske skriver några rader i bloggen! En liten haikudikt igen kanske (OBS: min version av Haiku) , för att beskriva väderläget:

                                                Våren den dröjer.

                                                De vita snöflingorna

                                                har åter landat.

Fru Vår, var är du? Våren som vi alla gick och väntade på tog en liten omväg och vips har vi vinter igen och ännu mer snö ska det visst komma. Aldrig får man vara riktigt glad. Men jag kommer ihåg att morfar sa, att om det kom ny snö mot vårsidan, så smälter snön under fortare. Det kan nog stämma. Den blir kanske "mjukare", upplöst och då tinar den fortare. Jag bestäm-mer att jag tror på det. Så den här snön gör att våren får det lite lättare!

                                                 Livet och döden.

                                                 Allt som föds ska också dö,

                                                 men först lever vi!

Jag skrev ju sist om vad Tomas Tranströmers betytt för mig. Var tvungen att ta fram hans dikter och läsa om alla mina favoriter. Det gjorde mig gott, för det var ett tag sedan sist! Det sägs ju att livet och döden (då tänker jag just på TT)  följs åt och det har än en gång bevisats tycker jag: min syster I's mellanson och hans fru fick i natt ett ljuvligt litet flickebarn! Vilken lycka! Efterlängtan var hon och nu är hon här. Grattis! Jag kan inte säga hur glad jag är för deras skull. Längtar så tills jag får träffa och se henne (och snusa lite bäbisdoft)! I en stund som denna tänker jag på dem som inte haft lika tur och önskar dem av hela mitt hjärta samma glädje och lycka, den dag den kommer! (För det gör den!).

                                                  Gryningen kommer.

                                                  Den gamla björken, i snö,

                                                  syns genom fönstret.

Tomas

Tranströmer...

är död. Alldeles för tidigt gick han bort, tycker jag. Han hann ju inte riktigt få njuta av sitt Nobelpris, som han ÄNTLIGEN fick! 83 år, nästan 84 blev han och fick priset det år han fyllde 80 år. Vilken födelsedagspresent, om än lite sent. Men "Bättre sent än aldrig", säger man ju. Undrar om han tyckte detsamma?

Bild:  SVT/Öppet arkiv

TT har faktiskt följt mig genom åren. I dubbel bemärkelse kan man säga, eftersom han debu-terade 1954, samma år som jag föddes! (Är också samma år som stig Dagerman tog livet av sig!). Ändå tog det några år innan jag upptäckte just honom. Att jag upptäckte dikten, poesin tackar jag vår svensklärare i gymnasiet, Barbro Bylund, för. Tack för det, BB! Hur mycket hade jag inte gått miste om annars! Hon var nog den bästa och mest engagera(n)de läraren vi/jag hade i gymnasiet. (Lustigt nog var den bästa läraren på högstadiet i Björna också svensklärare! Ulla ? hette hon och vi hade henne i 9an). I alla fall så var det nu i början av 70-talet som poesin intog mitt innersta - och jag kom att läsa dessa ord:

 "Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån

            en kommer utifrån        

och där de möts har man en chans att se sig själv."

 Orden fick håren att resa sig på armarna, jag frös samtidigt som jag fick en känsla av att här har vi något väsentligt. Detta kunde vara svaret! Jag skrev sidtals med analyser, svammel, om-inte-om mm. Först senare började jag undra vem som skrivit orden! Och där stod han i all sin prakt: Tomas Tranströmer! Då inköptes "Mörkerseende" (1970) och dikten "Preludier" lästes, fram-länges och baklänges. Sedan var det kört! TT forever! Fortsättningen på den här versen (II) löd:

"Den som märker vad som håller på att hända ropar

        förtvivlat: Stanna! 

vad som helst, bara jag slipper känna mig själv."

Jaha, här ville man INTE känna sig själv! Jag hade ju sett de tre första raderna som någon sorts självförverkelse, hur man ska finna sig själv för att finna lycka och frid i sitt inre.... ja, ni kan tänka er själv! Det blev inte så lite tumult där inne i mitt inre. Kontentan av det hela blev att jag slängde mina analyspapper och började på en ny kula. Nu när jag ser tillbaka är det nog väldigt mycket typiska "tonårsgrubblerier" över det hela. (Synd att jag slängde papperen!).

Min absoluta favoritstrof är nog ändå ur dikten "Svarta vykort" (Det vilda torget 1983, vers II):                                                                          

"Mitt i livet händer det att döden kommer

och tar mått på människan. Det besöket 

glöms och livet fortsätter. Men kostymen

           sys i det tysta."

Tack Tomas Tranströmer för alla dina ord! Vila i frid!

Elektra...

... en grekisk tragedi.

När Norrlandsoperan i Umeå producerade Elektra i La Fura dels Baus regi var jag där! I augusti 2014, under huvudstadsåret. Jag var där och fick se denna magiska uppsättning av operan! En upplevelse som jag nog aldrig kommer i närheten av igen. (Just då var jag väldigt utan pengar, men min syster M lånade mig så jag kunde åka. Tusen tack för det!). 

 Chrysotemis och Elektra

Jag kan se det framför mig när jag vill. Det första som hände var att tre stora containrar fyllda med "blod" öppnades och tusentals liter med färgat vatten rann ut! Sedan bara fortsatte spänningen; 12 m höga metalljättar, bengaliska och vanliga eldar som lyste upp himlen, navelsträngen som hela tiden ormar sig runt Elektra (hon hugger av den i slutet=fri?), Klytaimnestras "30-huvuden-kropp", Elektras (svart) och hennes syster Chrysotemis (vit)  intrigerande mm. Och allt utspelar sig på "världens största operascen", 200 m lång och 40 m bred, som föreställer kung Agamemnos grav. (Utomhus på parkerings-platsen inom det gamla militärområdet). Där krälar, kryper och travar skådespelarna och statisterna fram, ca 100 personer, i grus och färgat vatten. Inte lättspelat precis. Kyligt och lite blåsigt var det den här kvällen och det första jag undrade var om rösterna skulle hålla. Det gjorde de och det var ett mirakel bara det. Med väldigt duktiga sångare: Elektra - Ingela Brimberg, Chrysotemis - Susanne Levonen och Klytaimnestra - Ingrid Tobiasson. Orkestern stod inte ute i blåsten utan befann sig i en byggnad intill; tur var väl det annars hade de förmodligen varit notlösa!

 Elektra

Elektra i den grekiska mytologin var dotter till kung Agamemnon och Klytaimnestra. Hon hämnades sin far (som dödades av Klitaimnestra och hennes älskare) genom att hetsa sin bror Orestes att döda deras mamma. La Fura har utgått från Richard Strauss opera från 1909 som bygger på Sofokles tragedi och jobbar här lite som grekernas själva gjorde med deux-ex-machina-lösningar. (Scenteknik som gick ut på att en Gud sänktes ner från scen-himlen för att lösa någon dilemma).

La Fura dels Baus (från Katalonien) startade som en gatuteatergrupp 1979, men idag är de en internationell kultgrupp känd för sina spektakulära jätteproduktioner, scenkonst i storformat med mycket teknik, eld och kranar. De har bl a gjort OS-invigningen i Barcelona 1992 och Verdis Aida i Verona 2013.

Tiden rann iväg och jag ville inte att det skulle ta slut! Jag satt som i en bubbla och där fanns jag och "showen"/operan. Lite show var det också, i och med all teknik mm. Men det har jag inget emot, det tillförde sitt till tolkningen. Jag är glad att jag fick möjlighet att se den (och inte låg i huvudvärk som vanligt, bara det!!!)!

Ja se pengar...

...är till bekymmer för fattig och för rik!

Är det så? Det måste väl ändå vara bättre att ha det bättre ställt än att vara tvungen att vända på vartenda redan vänt öre! Jag tror de flesta håller med mig. Som sjukpensionär på en halv-tidstjänst med många års sjukskrivning emellan får man inte många ören. De senaste 10 åren jag jobbade, orkade jag inte en heltidstjänst. I slutet knappt en halvtidstjänst, hade många sjukdagar. Det lustiga i kråksången är, att det behövdes inte mycket negativ kritik "uppifrån" mm, förrän kroppen/hjärnan gav sig på sin värd. Bara ett ord i förbifarten, ett"du ska inte tro.." eller ett snett leende och det var dags igen och jag blev sämre. 

Jag vet att många blev lidande för att jag var sjuk så ofta. Stackare! Om besättningen hade varit fulltalig i övrigt hade det kanske gått bättre, men i besparingstider skärs det hellre än byggs upp. Så jag sa upp mig, till mångas glädje kan jag tänka. Men jag är ändå glad att jag fick jobba de där åren med det som jag ville jobba med. Så en tacksamhetens tanke går trots allt ändå till...

 Mätta och belåtna!

Ja, pengar ja. Det viktigaste för mig är att se till att det finns hundmat. Ni ska inte tro att de går att lura dessa hundar inte! När eftermiddagstiden för mat närmar sig, då pratas det minsann! Max har under de sista åren tagit efter Lexi, så nu är de två som pratar. Max har inte fått in "språket" riktigt än så att man förstår exakt vad han vill, men han är på god väg! Lexi däremot har olika ljud för om hon är hungrig, vill gå ut, vill få smaskens, vill prata i telefon, om hon kan få sova i sängen eller om hon tycker att hon fick för lite smaskens! Men än har de aldrig behövt vara utan vare sig mat eller smaskens. (Jag gillar ordet smaskens, efter Pentti Varg, Fablernas Värld, när han undrade varför han aldrig blev bjuden på smaskens som de andra djuren). Nej, det är väl så att jag hellre är utan mat själv än att se hundarna bli lidande. Gullevovvarna! Men nu har ju jag fått problem, eftersom med diabetes måste man sköta sin mathållning. Jag kan ju inte bara hoppa över något mål, då vet jag ju att värdena blir sämre och att det tär ju förstås på kroppen. "Håhåjaja, va' hunn' ä mager", sa alltid min farmor när det var något som var snett och fel! Jag instämmer till fullo!

Undrar om politikerna verkligen vet hur det ser ut i verkligheten? Är verkligheten den att jag får börja köpa hundmat även till mig själv? Det har ju pratats mycket om det under åren att många pensionärer livnär sig på burkmat för hundar. Och, de där köttliknande "gryt-bitarna" i simmig sås är kanske inte alls så o-smakliga! Lite gott basmatiris till och en grön-sallad, vem vet; det kanske är en delikatess! Vem vill smaka först? Hundarna tackar i alla fall inte nej!

Tidiga morgnar...

...är rena döden!

Är det inte det jag alltid har sagt: Det ÄR inte hälsosamt att stiga upp tidigt! Det är förenat med dödsfara! Jag har vetat det så länge jag kan minnas. För min del var det inte bara under min tonårstid som jag hade problem att komma upp på morgonen, det har hängt med hela livet. Samma sak med kvällarna, vem vill gå och lägga sig när man ändå inte kan somna! Detta vridande och vändande med ögon i stå! Vilken pina! Det var en välsignelse att få flytta hemifrån så att man själv kunde bestämma över sina tider. 

Nu har forskningen hunnit ikapp. Några utbildningsexperter, Lunds Universitet och en sömnexpert från Oxforduniversitetet har kommit fram till att det är inte bra för tonåringar att stiga upp för tidigt. Det är t o m ett hot mot hälsan! Vi är biologiskt inställda på att gå och lägga oss 20.00 och att stiga upp 04.00, men så fungerar det inte idag. Med studier, idrottsintressen mm blir kvällarna sena. Då hinner de inte få sina nio timmars sömn, när de måste upp så tidigt. Vilket leder till kronisk sömnbrist, depressioner, försämrade studieresultat - ett allvarligt hot mot hälsan! Det finns försök där de senarelagt morgonschemat med en timma och det har visat sig hjälpa. Något som Sverige kanske skulle prova också. Numera är ju tonåringars dygnsrytm vetenskapligt belagd och det är inte så att de bara är för lata. Så alla ni som i alla år moraliserat, sluta upp med det!

 Jag och min syster Ingrid i tonåren

Jag tror att vi alla är olika. Lika väl som vi har olika utseende, olika intressen, olika färdigheter så är vi olika till sätt och kynne. Så länge jag kan minnas har jag varit "nattaktiv". Inte bara kvällsmänniska, utan extrem nattmänniska! Det är då jag läst till mina tentor, suttit ute och målat månskenet i akvarell, fått alla ideer till sagoföreställningarna för de barn vi hade på biblioteket, tänkt ut allt som jag skulle göra nästkommande dag (tyvärr kom sömnen mot morgonsidan emellan och det mesta gick omintet), skrivit alla mina rapporter mm. Då var det bättre att inte gå och lägga sig alls. Ofta klarade jag mina tentor så. Läste hela natten , gick direkt och tentade och därefter hem och sov! Det fungerade bra för mig, för jag hade ju ofta migrän och huvudvärk som  förstörde min studietid - och som inte hade något som helst att göra med min konstiga dygnsrytm. (Många vill ju gärna framhålla det!). Men jag fick min huvudvärk och migrän redan i 10-årsåldern då hormonerna slog till.

När jag bodde hemma och hade börjat på gymnasiet i Ö-vik och var tvungen att stiga upp halv sex för att hinna med skolbussen - vilken mardröm. Jag vet inte hur många gånger jag väcktes, hur många gånger jag somnade om, hur illamående jag var...Har alltid haft svårt för att äta på morgonen, före tolv överhuvudtaget, så det har också varit ett ständigt kämpande med. När jag var mindre var det ju bara att försöka få i sig havregrynsgröten (tål inte lukten av den idag) rusa iväg och ofta kräkas upp under vägen ner till skolbussen. Jag har alltid fått springa till bussen i alla år. Ingrid och Rolf, mina syskon, var ofta långt före mig och fick ofta be bussen vänta på mig. Ibland kom den t o m upp på gården och hämtade mig! Hur annorlunda hade det inte varit om dagen hade fått börja lite senare. Jag har aldrig krävt att den skulle rätta sig efter just mig, men någon liten ynka timma senare, lite bara lite senare....

Solförmörkelse...

...soleruptioner!

Jag kom på i morse att det skulle bli solförmörkelse!  Visste att jag sett ett par svetsglasögon liggande någonstans, men jag fick naturligtvis leta förgäves. Jag har ju ännu inte fått ordning på allt och sorterat så att jag vet var jag har saker och ting. Väldigt enerverande. Jag hoppas att min kreativitet ska komma tillbaka, så att jag får något gjort. Har haft lite ideer om vad jag ska göra, men de försvann med diabetesen. Nu går jag omkring och väntar på att vindarna ska vända. Tror jag sovit i fem-sex veckor nu. Ingenting har blivit gjort. Men jag är i alla fall inte deprimerad och det känns bra - ett första steg!

Det hände nog samma sak för min syster Ingrid idag, när hon skulle fotografera solförmörkelsen! Filter till kameran! Men hon lyckades som vanligt få till bilder i alla fall. Bilder med lite mystik över och bilder av soleruptionerna istället för förmörkelsen! En av bilderna är precis en sådan som jag skulle vilja se en mörk kväll för att kunna säga: "Beam me up, strangers!" Tänk, om.... jag ryser! Men vilket äventyr det skulle vara - undrar om man kom tillbaka?

Senaste totala solförmörkelsen var 1954, det år jag föddes. Jag var bara drygt 4 månader då. Så det har gått 61 år för att vi ska få se en solförmörkelse till. Nästa ska tydligen inte infalla förrän år 2126 och sedan 2133. Nära varandra då. Som det var i första hälfen av 1900-talet: 1914, 1927, 1945 och 1954. Så ojämt! Nu ses förmörkelserna ju från olika delar av landet. Jag vet faktiskt inte om den kan ses från hela landet samtidigt någon gång. Nej, banan kan väl inte gå längstmed... Ska nog inte gå in närmare på det resonemanget, då vet man aldrig var jag hamnar! Synd att jag inte hittade glasögonen, för nu vågade jag inte titta på riktigt!

Foto: Ingrid Sandström

"Kära Mor..."

...drömde om mamma i natt!

Vi städade som vanligt! Det är det vi oftast gör i mina drömmar, mamma och jag. Endera står det besökare ute på gården och är på väg in eller så väntar vi långväga gäster, t ex släktingar som vi inte sett på många år. Då gäller det att ha städat innan de kommer! Naturligtvis hinner vi aldrig få färdigt. Likadant med den mat som vi ska bjuda på - ingenting finns hemma. Då är det upp till mig att gå och handla! Ibland händer det faktiskt att jag lyckas ta mig till Konsum, den butik som fanns på 60- och 70-talet. Det är faktiskt riktigt roligt, för butiken ser alltså ut som den gjorde då. Någon gång har det även varit en äldre version av butiken. I drömmarna så minns jag exakt hur det såg ut och när jag vaknar så förvånas jag av att det verkar stämma! Men många gånger får jag gå förgäves och söka efter en butik som flyttar så ofta att jag inte hinner lära mig var den är! Jag vet att om jag går till höger i korsningen och väldigt nära dikeskanten kommer jag rätt, men skulle jag råka gå lite för mycket åt vänster, hamnar jag i någon annan stad eller på universitetet i Umeå eller på en flygplats eller... Puh, inte konstigt att man är trött hela dagarna!

 Mamma på väg till lagår´n.

Mamma var en sådan person som aldrig satt stilla och tog det lugnt. Hon var alltid i farten. Det är klart att med ett omodernt hus så blev allt mycket mer tungrott. Inga moderna bekvämligheter (utedass, kallvatten, ingen tvättmaskin, vedspis, innanfönster långt in på 60-talet). Med tre av barnen födda 1954, -55 och -57 (tygblöjor som fick kokas i en bunke på spisen) och lilla sladdbarnet fött -64  och en man, vår pappa,  som arbetade borta under veckorna. Kan inte ha varit speciellt upplyftande. Hon hade väl inget annat val än att hålla igång hela tiden för att få allt att fungera. Många vintrar frös vattnet dessutom... Då fanns en ko i ladugården och ibland även en gris och en kalv som skulle utfodras och ges vatten! Jag fattar inte att hon orkade! Men jag hörde aldrig henne klaga över alla dessa sysslor, hon bara gjorde det som måste göras och ofta med sång. Ibland kom väl ett "Kyss Karlsson" också, om något gick på tok.

 Jag 1964

Ja, hon sjöng ofta. Kunde en massa texter utantill, både religiösa och "vanliga". Blott en dag, Jag har hört om en stad ovan molnen, Barnatro, Var jag går i skogar.. m fl hängde säkert med sedan hennes egen barndom och skolgång. Det var ju ofta så att hemläxan var en psalm som skulle kunnas utantill. Annars tyckte hon om Elvis P och Alice Babs var en annan stor favorit. Och joddla det kunde hon verkligen! Hon var suverän. Jag kom aldrig längre än till att uttala ordet: "Jodelädelädeli, jodelädelädeli här kommer Alice upp på tråden" sjöng jag glatt det högsta jag kunde. Samma sak med "Kan du vissla Johanna.." och jo visst kunde jag det! Det må ha låtit förfärligt. En annan sång hon tyckte om var den som Göingeflickorna sjöng: "Kära mor, så började mitt brev, enda brev jag till mitt hemland skrev. Många år nu svunnit sen jag for, ifrån hemmet där min hjärta bor". Jag kommer ihåg texten än idag. Mamma hade skrivit ner texten och ofta fick jag och min syster Ingrid sjunga den när det var besök hos oss. De tyckte att vi sjöng "så fint" (hade en mjukare röst på den tiden, tror jag) så kanske var det så. Vi sjöng inte falskt i alla fall!

Ska inte skriva för "långt" nu, men mamma kommer jag nog åter till. Hon finns här omkring mig och ibland känns det som om hon står alldeles bakom mig och säger något uppmuntrande. Det är en svårförklarad känsla för den är så intensiv och verklig. Men jag bor ju i hennes föräldrahem.... och mitt....

Diva?

Zlatan

Why the long face?

Nog måste man väl tycka att Zlatan är något av en diva! Han beter sig i alla fall så. Att han tror att han ska kunna säga vad som helst och komma undan med det. Jag tycker att det är självklart att bästa damspelaren också skulle ha fått en bil, eller hur? Kan inte ha varit roligt att höra Zlatans kommentar. (En cykel med hans autograf istället för en bil - höga tankar om sig själv!)Det visar ju vad han anser om damfotboll. Klart jag tycker att han ska be om ursäkt, men det skulle han ju ha gjort på en gång, utan att någon ska bli tvungen att säga till honom! Förresten verkar ju förbundets ordförande lite rädd för honom, eftersom han måste poängtera att han kan prata med Z om allt (dvs att han törs be Z att han ska be om ursäkt). Ska bli roligt att höra. Han kan ju knappast säga att han inte visste att det spelades in!

Han lär ju ha sagt så angående det han sa om Frankrike. Precis som om det skulle vara någon ursäkt. "Jag visste inte att det spelades in, därför sa jag det. Hade jag bara vetat....". Tror inte Frankrike tar att bli kallat ett skitland och inte heller utskällningen av domaren! Jag förstår mig helt enkelt inte på honom, så är det. Har alltid tyckt att han varit dryg av sig. Men alla kan ju inte älska alla här i världen, eller hur man säger. Jag känner att det känns olustigt bara att prata om honom! Jag vill egentligen inte uttala mig om honom alls, men samtidigt är det något... "Som offentlig person får han väl stå ut med det"! Nej,det anser jag inte alls!(Enligt Malou vad som skrivs till offentliga personer; angående "näthatet").Såg att Ralf Edström hade uttalat sig: "Zlatan är inte i balans för tillfället". Så där har vi alltså svaret på varför han agerat som han gjort! Jaja, Zlatan är Zlatan, mer är det väl inte med det. Jag är väl bara avundsjuk på alla pengar han får i spelarlön! Kan det vara så, tro?

Som ni förstår är jag ingen som gillar fotboll speciellt mycket. Har sett en fotbollsmatch i mitt liv: Björna mot Själevad, 1971. Björna vann. (De ligger i femman). Det räckte för mig!

Skjut djur...

...och få poäng!

Det här är den nya jakttrenden. Skjut så många djur du kan under ett år och få poäng. Flest poäng vinner. Inga andra regler?? Jägarförbundet räknar det som viltvård, eftersom predatorerna tär hårt på småviltet. Men måste man ta till "underhållning" för att få ut jägarna?

 Det är tydligen så. Jag tror inte alls på det här. Risken är stor att det blir skadskjutningar och vad händer därefter, i och med att det är en tävling och stressen kan blir en stor del av det hela? Jo, de skadskjutna djuren lämnas åt sitt öde! De som överlever själva skottet går en plågsam död till mötes. Jägaren har inte "tid" att göra eftersök - han måste ju försöka hitta ett annat djur att döda för att inte gå miste om poängen! Ett eftersök med hund kan vara en tidskrävande historia och det är inte säkert att djuret hittas i alla fall. Har varit med om ett eftersök som pågick i dagar och djuret hittades aldrig, trots klara blodspår mm. Den här älgkon hade gått ut i en myr, ganska långt ut, och lagt sig där. Hur många dar hon levde är svårt att säga. Hon hade ju tillgång till vatten, så..  Hon hittades året  därpå, som var något av ett torrår, så myren var inte så blöt. Vänster framben var träffat och höger bakben var av! Skottet hade tagit ganska högt upp, så även magen var upprispad. Stackars ko! Hade hon inte gått ut i myren hade vi nog hittat henne.

Christina Nilson Dag på Jägarförbundet tror att många tycker att det är omoraliskt/oetiskt bara för att de inte vet hur viltvård går till. (Viltvård som poängtävling!!!). Hon tror inte heller att jägare blir slarvigare med skyttet pga att det är en tävling, framför allt inte svenska jägare! Nej, svenska jägare är naturligtvis väldigt måna om djurens bästa, goda etiker. Men är det verkligen så?

 Foto: Pekka Hagman

Jag har jagat. Varit med pappa ute under en del älgjakter och vi har jagat järpe, orre och tjäder. Senare med Lasse på samma sätt, även ripjakt i "sameland". I slutet av 80-talet började jag jaga själv, eget älgpass och så. Det är ju självklart att man fått höra en del historier under de här åren. Den ena värre än den andra, kan man nog säga. Hur mycket sanning det ligger däri vet man förstås inte, men har man varit med själv så vet man. 

Bara en sådan sak att en jägare varit med i ett lag i över 20 år, men aldrig fått skjuta! Det orsakar mycket stress ska ni veta. När denne jägare fick tillfälle, sköt han direkt på den älgko som klev fram, fyra skott. Efter älgkon kom tre små kalvar, nu moderlösa! Vad hände? Vilda Western-skjutning åt alla håll för att få död på kalvarna. Jag fick slänga mig ner bakom en sten, när skotten började vina. Även Lasse, som hade passet, "Lasse-passet", på andra sidan. Många skott blev det! Det var väldigt obehagligt.

En annan gång skulle jag gå genom en snårskog mot ett jakttorn för att få fram älg till skytten. Vi visste att det var älg där. Jag fick en "gå-linje" och skulle följa den så att skytten skulle veta var han hade mig. Meddelande när jag började gå och gick högljutt genom slyet mot tornet. När jag befann mig ca 80 m från tornet, som jag hade på min vänstra sida, reser sig en stor älgtjur nedanför mig  på min högra sida, ca fem m från mig. I samma stund smäller skottet av - mindre än en m från mitt huvud! Skytten hade sett älgen genom slyet, men inte mig! Om det berodde på att han fått sällskap i tornet och inte koncentrerade sig på jakten vet jag inte. I alla fall sköt han "från höften" genom öppningen där stegen gick upp! Om det var ett turskott eller ren skicklighet låter jag vara osagt. Älgtjuren var nog död redan innan den nådde marken, med ett skott rakt genom hjärnan! Men VÄLDIGT obehagligt var det.

Ett tredje exempel som innehåller jaktsup ska ni också få. (Jag anser att alkohol och vapen ska inte var på samma ställe, samtidigt, men det är en svårbruten tradition). Halvsovande i ett jakttorn en kall och alldeles för tidig septembermorgon väcktes jag av en gevärskanonad: sex skott + sex skott, därefter några till. Sedan tystnad. Alldeles tyst. Ingen radiokommunikation. Ingenting .  Stannade kvar i tornet några

timmar till. Jakten hade ju inte blåsts av. Klockan elva knastrade radion. " Vi har fått lite problem och skulle behöva hjälp.  Vi trodde kon var död, men den sprang iväg för oss". Vi begav oss allihop till den plats där kon påsköts. Där stod "gubbarna" A och B och försökte förklara hur det hela gått till.  De satt på samma pass (inte på de tilldelade med ett 100-tal m mellan), så jag misstänker att de tagit en jaktsup redan innan de skjutit något.  I alla fall så kom kon springandes från höger och båda två ställde sig upp och sköt ner mot den. Då tvärvände den och började springa tillbaka, men stannade och stod still. Fler skott sköts och då la den sig.  Och, vad är då viktigast i det läget - jo, jaktsupen!  I med en hutt till, skål och gutår och så en korvbit över elden. Då reser sig kon och springer in i skogen. Bägge gubbarna (jägare sedan barnsben, nu i 70-årsåldern) tar de oladdade gevären och jagar iväg efter älgen. De sprang förmodligen fram till rågången, men någon ko hann de naturligtvis inte ifatt.  En stund senare hade skott hörts från grannlaget. (Jag minns när jag hörde det efteråt att jag hoppades att det var "vår" ko) Vi sökte förstås efter den, men det var ytterst lite blod där hon legat och ingenting alls där hon sprungit iväg.

Ja, vad ska man säga? Har jag haft otur och hamnat i "fel" jaktlag (alla ex. här ovan är olika jaktlag, inget från Björna dock) eller kan man dra någon generell slutsats av detta? Jag förmodar att ni förstår var jag står i frågan! Jag är inte säker på om jag överhuvudtaget kommer att jaga mer. Kan skylla på dålig erfarenhet och att jag inte vill bli skjuten!

Till sist: En eloge till Åke Engström, Ulla Svensson och Ragnar Olsson, som istället för att avliva älgen som som fallit från en klippa, räddade den! ÖA 2015 03 07.

Artikeln som jag refererar till här ovan:  SVT-nyheter "Ny jakttrend: Skjut djur och få poäng"  2015 03 15

Ingen rök...

...utan eld!

Tänk så stor skillnad det är numera att gå på restaurang eller

kafé. Man får sitta ner i rökfri miljö, inte riskera att få hosta eller ett rejält astmaanfall! Lycka på jorden. Så mycket jag lidit för detta. Gert Fylking har sagt: "Vi rökare är inte dumma i huvudet", men det är just det jag tror att de är! Hur ska man annars förklara svaret på den här frågan som jag ställde för några år sedan till en fd arbetskamrat: "Men nu är det ju så att man kan få canser även av den passiva rökningen!" Han svarade då: "Det bryr jag mig inte om, bara jag får röka!" Jag var inte lika god på honom efter det. 

Ett smått rökigt exempel på rök:  Jag och min kompis var på hemväg från en utlandsresa. Naturligtvis hade jag beställt rökfri plats både på ut- och inresa, men på hemresan var det lustigt nog så att rökplatserna hade tagit slut, så rökare fick ickerökarplatser. Oturligt nog hamnade vi framför två förhärdade, inbitna "tanter" till rökare. Skylten hann knappt släckas förrän de tände sina cigaretter. Jag vände mig om och frågade i vänlig ton (jo, jag har en sådan att ta till i känsliga situationer) om de kunde tänka sig att låta bli att röka, eftersom jag var väldigt allergisk mot cigarettrök. Då tog det hus i helsike!! De började trycka på knappar, ropa på flygvärdinnan och stewarden, skrika högt att de hade blivit lovade att de skulle få röka på de rökfria platserna och att ingen liten "madam" skulle komma här och tillrättavisa dem, minsann. Flygvärdinnan kom för att försöka lugna dem, men hon fick gå i ogjort ärenden och hämtade istället stewarden. En lång man, "lugn och stark" kom och började tala med "tanterna" och fick dem ganska snart gråtmilda, när han sa att det nog skulle ordna sig. Därefter vände han sig till mig och frågade om jag hade inhalator med mig som jag kunde använde när de rökte. Det fanns tyvärr ingen annan plats att ge mig, eftersom alla var rökplatser. Jag sa att jag skulle bli dålig hur som helst och att jag inte visste om jag skulle bli så dålig att jag behövde läkarvård. (Det här var under min mest allergiska period; det har blivit bättre med åren). Han lämnade mig med orden: "Det ska nog gå bra".  Så, där satt jag, med två skrattande "häxtanter" bakom mig, som böjde sig fram mellan sätena och blåste rök direkt på mig! De blev gladare ju mer min andning försämrades. Dumhet på allra högsta nivå, tycker jag!!

Ett exempel till. (Ja, jag vet att jag skriver för långa blogginlägg - ingen orkar läsa dem till slut!).  En jul mellan 2003 och 2005.  Julbord på en känd restaurang i Västeråsområdet. Vi, Lasse och jag, var bjudna dit av arbetskamrat med familj. Vi tilldelades ett fint dukat bord i övervåningen och slog oss ner. Nästan genast tände en man vid bordet bredvid en cigarett. Min arbetskamrat tittade förskräckt på mig och sa: "Men du är ju allergisk"!  Hon ropade på kyparen coh förklarade som det var. "Jo då", förklarade han. "Vi har bord för icke-rökare. Bara kom med här". Så tog han oss till en lokal i undervåningen, knappt julpyntad alls.  Ett ljus på bordet. En röd duk. Kallt och kalt. Ett bord med julmat med oordnade och "grisiga" fat och tallrikar. Det kändes inte alls bra. Försökte säga att det  kanske skulle gå bra i alla fall där uppe, det var ju inte säkert att det röktes så mycket osv, men alla sa nej. De ville inte att jag skulle bli dålig. Så där åt vi alltså vårt julbord - utan större julstämning! I ett hörn längre bort i lokalen satt en grupp förståndshandikappade med sina följeslagare. De hade också blivit förpassade till "den undre våningen"! Jag frågade en av ledarna om de hade bett om rökfritt, men hon svarade att de hade anvisat dem den här platsen redan från början utan att fråga var de ville sitta! Dumhet nr 2:  Om du inte är som alla andra får du sitta i undervåningen!

Tack och lov att folk börjat inse rökningens farliga sidor. Ingen trodde väl att vi skulle acceptera rökfri arbetsmiljö, men från 1994 har vi gjort det. (Bara det var en lättnad).  Och vilket hallå det blev när rökfritt infördes på restauranger mm i mitten av 2005! Oj, oj, oj. Men det gick det också. Nu gäller det utomhusmiljön. I år fick vi rökfritt på uteperrongerna i tunnelbanan! Vad blir det härnäst? Jag hoppas bara att det inte dröjer 10 år till nästa "förbud"!!!

Dagen en plåga...

...natten en mardrömsvaka

Igår var jag inte speciellt glad. Glad, jag behöver inte gå omkring och vara glad, men jag var nere helt enkelt. Det är som om diabetesen har blivit droppen... Jag kände att jag inte orkade längre. Nu får det vara nog! Nu räcker det! Jag har blivit drabbad av något nytt gång på gång och alltid lyckats kravla mig upp, men nu kände jag att, ja, nu får det banne mig vara nog! Jag blev t o m  sur på den rosa kaninen i Farm Heroes saga på nivå 120! Han som äter upp alla morötter och då har det gått långt. Jag bara kände det som om det var slutet, att man inte duger till något längre, inte har något värde.

Denna insikt resulterade i ett "versepos" (min benämning) som är lika djupt som Marianergraven (i mitt tycke).  Kan raljera lite idag; igår var det annorlunda känslor! Jag ska försöka få in det här - hoppa över om ni vill:

                                          Dagen en plåga, natten en mardrömsvaka

Mitt i ett kaos, i  hettans eldnav,

 söks lugnets ljusblå öga till tröst och mening

Vill vinna insikt och få en förklaring

till orättvisans skäl, att slå ner på den,

 som redan ligger slagen i askrött hav

Valen jag gjort, som lett fram till den punkt

där jag inte förmår, stillatigande,

acceptera straffet som med konsekvens ges

Att alltid vänta det värsta, som tack

för det bästa; osjälviskt med äkta glädje,

gnager själen inifrån. Intet återstår

Att sedan också få det värsta, i detta redan

nattsvara eldiga hav, sänder demoner,

tusen, till själens sista gnista: Tjugo gram borta

Intet att lämna till dem på andra sidan,

som väntat mötet att få återse en kär,

länge efterlängtad själ, i eoners tid

                                      

 Finns styrkan, så att än en gång, mardrömsliv

kan övervinnas?  Är kraften så stor;

att ett tyngande eldsvart hav ger själ tillbaka?

Svar, ropar på svar helst i ögonblicks tid

Men i ett eldsvart hav ges ingen dispens!

Ingen hjälpande hand. Ensam att kämpa

Men, då hade jag inte räknat med att min brevvän från mitten av  60-talet, GÅ, skulle komma med dessa kloka ord: "Den inställningen att det räcker... den är nog en del av vändningen, tror du inte? I varje fall en bra inställning!". Jag hade , som den pessimist jag är, sett allt från den mörka sidan, medan GÅ såg det positiva - nu skulle jag inte ta mer skit, jag var på väg upp ur dyngan! (Förlåt de smutsiga orden, men här behövs lite kraftigare doningar!). Efter lite tankearbete och ordutbyte så tror jag att jag förstod henne. En mycket klok kvinna. Jag är glad att hon är min vän! 

Kan säga att jag sov väldigt gott under natten! Inte drömfritt, tror aldrig jag gjort det, men ändå!