Känner mig så ...

... ledsen!

 Känner mig verkligen ledsen! Vill nog egentligen inte flytta härifrån, så är det! Man är ju inte lastgammal direkt, eller..? Men hur göra det möjligt när jag är ensam? Jag kan ju inte ut och jaga en karl, vem som helst,  bara för att få gratis arbetskraft. Det fanns ju en anledning till att vi flyttade hit, Lasse och jag. Vi trodde att vi skulle kunna göra något fint av det här och framför allt,  att vi skulle trivas här. Det var vi övertygade om. Åtminstone Lasse, som var den som såg att det skulle vara möjligt att göra något av det här stället .. OCH SÅ GÅR HAN OCH DÖR! (Jag hoppas verkligen att han fick tillräckligt mycket ångest-dämpande så han slapp lida med dessa tankar i huvudet också, förutom all fysisk smärta!)

Om de här timmerstockarna kunde berätta......

Nu är det ju bara så; jag vill egentligen inte flytta! Jag satt här i dag och tänkte på mamma! Hon finns här i varje cm av detta hus. Hur mycket hon har haft att kämpa med här, inte bara fruset vatten utan mycket annat också. Dessutom  hade hon ärvt Huntingtons Sjukdom och gifte sig med en karl som definitivt inte skulle ha haft en jordbruksfastighet. Där är det alltid något som måste göras och det mesta av detta fick mamma göra. Pappa skyllde på att han hade ett jobb och när han var ledig skulle han vara ledig! Han jobbade oftast borta under veckorna, så hans lördagar var heliga! Söndagarna var ju det ändå (trots att han inte var religiös) för då vilade man ju! Likadant med semestrarna; då hade han ju SEMESTER! Det betydde att mamma fick passa upp honom i allt!  Som mycket liten tänkte man inte så mycket på detta, men när jag blev så pass stor att  jag började förstå hur orättvist deras förhållande var; oj, så mycket pappa och jag har bråkat! Att han aldrig ställde upp och hjälpte mamma, att han inte underhöll fastigheten lite hela tiden mm mm mm i all oändlighet! Men inte blev det bättre av det! Jag var ju för liten för att förstå något, var slutsatsen! I andra sammanhang har jag alltid fått höra att: "Du som är äldst borde veta bättre!" Oavsett hur gammal jag än blev och oavsett att mina syskon för länge sedan passerat den ålders-gräns där jag först fick höra det.  (Vid 4-års åldern kommer jag ihåg det första ggn i a f.) 

Jag vet att pappa hade en väldigt svår barndom, men borde det då inte vara så att man vill att ens egna barn ska få det bättre? Vi fick aldrig göra något, inte ha några kompisar, inte vara med på några aktiviteter, inte ut och dansa ... inget. Mamma försökte få honom att låta oss göra saker, men hon hade ju ingen "talan", enligt honom! Inte konstigt att man blev som man blev och har fått kämpa med sig själv hela livet! Blyg, tystlåten, utan egna åsikter; att man vågade andas! ...Varför kom jag in på allt det här? Måste vara för att det här var mammas barndomshem, hennes steg jag hör, hennes röst som säger åt mig att jag borde gå och lägga mig och inte sitta uppe för länge! Hon vakar fortfarande över mig och jag tror också att hon skulle vilja ha mig här några år till! Pappa hör jag aldrig; känner aldrig hans närvaro. Lasse däremot, stampar ofta av sig ute på bron och jag kan ibland också höra hans hostharklingar! Verkar som om Macke också kan höra honom ibland, liksom Lexi gjorde! Mycket kan man nog inbilla sig, men när man hör något och man gensat tänker: "Jasså, är han hemma nu, äntligen!" och hundarna lyfter huvudena och lyssnar; vad ska man tro?

Morfar, som byggde detta hus med sina egna händer! Hur kan man bortse från det? Han var en verkligt arbetsam man. Höll på med något hela tiden. Han höll det här stället så fint och prydligt! Det ser man från flygfotot som togs i början av 50-talet! Det förpliktar! Men jag kan aldrig klara av något sådant! Har varken orken eller pengarna. Vill absolut inte ta mera lån än det som redan finns. Hade jag varit yngre ... möjligen. Dessutom har jag ju inga egna barn heller! Mina syskonbarn är inte heller intresserade. Det blir ju jobbigt och går mycket tid till pendling mm. Ja, kära nån, om man visste ... Men jag kände att jag var bara tvungen att få ur mig lite av allt jag gått och funderat och tänkt på.  Kändes som om jag höll på att sprängas av allt ... kan tänka mig det som en del av mina "inte-nyårs-löften"! Få ur mig ett och annat och sedan lämna det bakom mig! Ja, så får jag se det ... inget går ju att få ogjort! Det som varit har varit, kan bara göra något av de dagar som kommer!

Kylan ...

... vindens kyleffekt! 

Det är lätt att man kastar ett getöga på termometern innan man går ut för
att få sig en uppfattning om hur mycket kläder man ska ta på sig. Men det 
är inte alltid att termo-metern ger den riktigt sanna upp-giften om hur det  
verkligen känns utanför dörren. Så fort det blåser tillkommer också vindens 
verkan med en avkylande effekt. (SMHI) 

Genom att man kombinerar temperaturen med vindens hastighet kan vi räkna fram en så kallad effektiv temperatur som visar vindens kylande effe

En riktigt het sommardag kan det vara riktigt skönt med vindens svalkande fläkt på bar hud. Denna formel är framtagen av den amerikanske forskaren Randall Oscevski och Maurice Bluestein från Kanada.

Det är särskilt vid låga temperaturer som höga vindhastigheter ger större avkylning än vad termometern visar. Om termometern visar 10 minusgrader och det blåser en vind på 2 m/s är den effektiva temperaturen istället 14 minusgrader.

Tabellen visar den avkylande effektiva temperaturen som är beräknad som en kombination av den temperatur som termometern visar och vindhastigheten.

Kyleffekten (SMHI)

	10	6	0	-6	-10	-16	-26	-30	-36
2 m/s	9	5	-2	-9	-14	-21	-33	-37	-44
6 m/s	7	2	-5	-13	-18	-26	-38	-44	-51
10 m/s	6	1	-7	-15	-20	-28	-41	-47	-55
14 m/s	6	0	-8	-16	-22	-30	-44	-49	-57
18 m/s	5	-1	-9	-17	-23	-31	-45	-51	-59

Jag var tvungen att gå in och söka på internet för att se hur kallt det skulle ha varit om det blåst dessutom! Nu har det bara varit lite, lite blåst, men björkarnas finaste grenar har i alla fall rört sig lite. Så när det då varit -32 grader, har det kanske i själva verket varit -35!! Inte konstigt att allt fryser! Idag är det också -32 grader! Nu får det vara nog, tycker jag!

(Expressen)

I går gick jag ner till pumphuset för att kolla och fick efter mycket stretande (tog i så jag höll på att storkna) upp den yttersta dörren. Jag möttes av samma kyla därinne som ute och det betydde ju att allt frusit. Pumpen som jag bytte i augusti 2015, hade frusit sönder. Gjutjärnet hade spruckit!! Vilken styrka isen ändå har! Allt berodde på att frostvakten gått sönder. Så nu blir det till att byta igen, men jag lär väl få vänta till midsommar, som sagt. (Men jag har kanske flyttat härifrån innan dess!)

Min diabetes ...

... ett minne blott?

Aftonstjärnan; önskestjärnan!

Jag skulle ha velat skriva "Hun-tingtons" istället för "diabetes"! Tänk om det hade varit så! Denna helvetiska sjukdom. Jag hoppas, jag hoppas och jag hoppas; jag hoppas verkligen att det ligger någonting i "ryktet" att kliniska försök redan görs på sjuka per-soner. Det skulle påskynda för-loppet mot en verksam medicin; om den fungerar! Ni undrar kanske varför jag tar upp det här? Jo, för några timmar sedan fick jag höra att min systers flicka (som skaffat kille, hus, förlovade sig på ny-årsaftonen och är gravid) har fått reda på resultatet av det DNA-prov hon gjorde och det var inget positivt svar. Hon kommer så småningom (sjukdomen debuterar i 30 - 50 årsåldern; hon är 28 år nu) att insjukna i Huntingtons, om ingen bromsmedicin eller botemedel tas fram! Jag blir bara så ledsen! Jag har fyra syskonbarn. Tre av dem har testat sig och två av dem har ärvt sjukdomen. Eftersom den är dominant kommer de att få den!

Vad är Huntingtons sjukdom? Huntingtons sjukdom (HD) är uppkallad efter George Huntington, som först beskrev det 1872. Det är en ärftlig, genetisk sjukdom som påverkar hjärnan och nervsystemet. Det kan störa rörelser av kroppen, kan påverka din kognition (din perception, tänkande, medveten-het, tänkande och dom) och kan leda till en förändring i ditt beteende.

Det spelar ingen roll att man själv klarat sig från den (Vi var fyra syskon, tre ärvde den!), den vilar ändå tungt över en. De säger ju också att sjukdomen kan vara svårare för anhöriga, eftersom den som blir sjuk inte har något sjukdomsinsikt. Jag tror den är del av det svarta, mörka som alltid funnits på min vänstra axel. Det låter kanske som om jag inte är riktigt klok, men sedan treårsåldern har jag varit medveten om den svarta skugga på min axel! Nog om det!

Det jag tänkte skriva mitt upp i allt det här var egentligen att min diabetes beter sig hyfsat. Det sa ju redan min läkare på vårdcentralen, att "du är friskast av våra sjuka patienter i diabetes". Man blir ju lite glad faktiskt när man får höra att det man försökt göra det bästa av/med har lyckats! Slut med läsk, godis, vin/sprit (jag som dricker SÅ STORA MÄNGDER!!), de goda mackorna i stor mängd, pasta och ris också för den delen, sås, potatis, kakor och bullar mm. Inte alldeles slutat; det kan bli någon 70% chokladkaka, en sats muffins, en 2-liters bytta vaniljglass med chokladkross och tunnpannkaka med grädde och extravagant sylt, men de tillfällena är faktiskt lätträknade under det år som gått! Så jag har skött mig! Istället har det blivit mycket grönsaker, bönor, goda grönsakssoppor, fisk av olika de slag! (Har nog aldrig ätit surströmming så ofta som i år och då i förhållandet 14 strömmingar vs två små potatisar!) Det vattnas i munnen bara jag tänker på den.... och med det har jag lyckats hålla nere mitt blodsockervärde mellan 4 och 7, kanske högst 12 de gånger jag ätit för mycket glass. Nu på senare tid har jag legat under 4 många ggr så jag har fått sänka insulinet. Nu när jag var på sjukhuset i julas, sa den unge läkaren (såg ut som 12 år, men har var väldigt trevlig och tog sig tid) att jag var "lika frisk som vem som helst som gick på gatan"! Han insåg nog inte varför jag log så stort när han sa det!

Så allt behöver inte vara nattsvart. Jag har börjat ta fasta på det positiva lite mer, istället för att grotta ner mig i allt negativt! (Med tanke på mina nästan-inte-nyårslöften.) Min diabetes har blivit bättre och vill bara hjärtat lugna ner sig också och jag fortsätter ta 7,5 mg cortison (kan inte gå ner lägre, då får jag tillbaka allt det onda dubbelt upp) så kommer detta att bli toppen. Jag har också lovat Macke lite fler promenader; han behöver dem lika väl som jag! Har tappat mycket av min kondition, men jag orkar hela vår backe upp i sakta mak utan att stanna och vila och det ger motivation! Det gör väl sitt till att jag tappat 20 av de 30 kg jag gick upp p g a cortisonet! Men när jag tänker efter orkade jag inte backen innan jag gick upp i vikt heller, så den "sjukdomen" som blev akut julen 2008, måste ha blivit bättre i sig!

Mitt monogram; A; dubbelt upp!

Jag surrar och surrar, men samtidigt känns det bra att få det svart på vitt. Även om jag fortfarande går och oroar mig för hur allt med huset, arvet mm ska sluta så upptar det inte hela min tid! Jag har ju bestämt mig! Det blir som det blir och sedan får jag göra det bästa av resultatet! Så är det bara! Punkt, slut!

Vem försöker jag övertala?

Mig själv förstås, vem annars? Hur man än ställt in sig på något, (Nu är det ju ett sk nyårslöfte också, lite mer på allvar!) så finns ju alltid tvivlet där, om man ska klara det eller inte! Speciellt som man är som man blev! Vet ni inte det än? Jo, negativ av födsel och ohejdad vana; lite så där på ett positivt sätt!!!

Alla dess helger ...

... nu är de över!

Nu har de kommit  ... och gått! Den största helgsviten under året. Jag har aldrig genomlevt ett så stort "ingenting"! Förr var alltid våra jular ett stort stressmoment. Vi skulle åka hit upp; mamma tog aldrig ett nej. Vi skulle bara åka hem, slutdiskuterat! Det blev ju en bit att köra ( 200 mil t o r när vi bodde i Borås och jag gick på BHS) och det var inte alltid vi egentligen hade råd, men å andra sidan slapp vi köpa julmat och hade oftast med oss lite av den varan hem också! Men ibland blev det nästan lite hysteriskt när det gällde julklapparna! Pappa var så noga med att vi skulle önska vad vi ville ha, så att det blev något som vi verkligen behövde. Den tanken var väl inte så tokig, men jag försökte i många år att säga att vi vuxna skulle skippa det här med klapparna och bara ge barnen. Jag tror att för hans del var det det som var själva julen; att varje år se oss öppna dessa julklappar och se vår reaktion. Han brydde sig knappt om de han själv fick!

Ett stort "ingenting" skrev jag. Så har det varit. När man inte mår bra, så blir det inget gjort heller. Åtminstone inte för mig. 1a advent kom utan att jag tog fram adventljsusstaken; 2a advent likaså; även 3e och 4e. Det gick bra det också! Jag  har haft ett stort, tjock ljus stående i en stor glasvas och det har jag tänt en stund varje advent; det räckte! Inte mycket annat har jag gjort heller, förutom att byta ut sommargardinerna mot julvarianten; dock utan tomtar på! De är röd/vitrutiga med vit spets nertill. De kan alltså få hänga uppe ett tag till - framtill påsken skulle jag tro! (Julen varar ju så länge sägs det!)

De enda andra juldekorationerna jag har är adventsstjärnan i köksfönstret upp mot grannen och en gammal porslinstomte som jag fick av Ingrid lagom till jul. Ja, sedan tog jag fram de falska julstjärnorna som jag haft i hur många år som helst! Jag minns att de var dyra när jag köpte dem och det lönade sig nog att jag valde de dyra framför de som bara kostade 1/4! De är lika fina nu och många tror att de är riktiga! Så naturliga ser de ut. Eftersom jag dessutom är allergisk för den naturliga varianten passar de mig perfekt, för de hör ju julen till, liksom!

Måndagen före julafton fick jag besvär med hjärtat och åkte till vårdcentralen. Fick veta att jag hade hjärtsvikt och lite andra dåliga värden. Läkaren ville att jag skulle åka in till akuten och undersöka saken. Julafton var jag hemma. (De gör inget alls under helgerna, så varför ligga där och ta upp plats i onödan!) Juldagen skulle vi träffas hos Ingrids mellanpojke Jim och hans Cissi, men jag mådde inget vidare. Dessutom var backen som en hal skridsko-bana och jag har inte dubbdäck, bara M + S däck, så jag hade aldrig kommit ner hel-skinnad! Annandagen var likadan.

Nyårsafton; jag och Macke skålade in det nya året med lite Amarula, ett tomtebloss och Malena på Skansen. Macke fick lite extra smasken, som han hade fått i julklapp av sin gammelmatte Inger! Oj, så han njöt. Han trodde dessutom att det skulle fortsätta hamna i hans mun hela natten!!! Har sällan hört en sån konversation i olika tonarter när han skulle försöka övertala mig om att få mer! Nyårsaftonssupén bestod av tunna pannkakor (både Max och min favoritmaträtt), grädde och jord-gubbar! Smaskens, säger jag bara! Nyårsdagen fort-satte i samma anda.

Nu har även trettondagsaftonen kommit och gått liksom tretton-dagen. Ingen speciell känsla, bara som en vanlig tisdag, onsdag. Ikväll ser jag möjligen Fredriksdalsteaterns komedi; om den inte är alltför larvig! Jag tror det skulle kännas annorlunda om man satt där och fick se den live. Lasse och jag har faktiskt sett en teater där en gång, medan Nils Poppe var med. Den var rolig minns jag och vi skrattade mycket. Många började skratta så fort Nils Poppe visade sig! Så, som ni kanske förstår har jag ägnat de här helgerna till att minnas nära och kära som inte längre finns här bland oss! Flera gånger har jag t o m hört min mammas röst och Lasses kroniska  harklingar! Väldigt verklighetstroget. Har nästan svarat mamma; hon står ofta bakom min högra axel och det är precis som det ska vara. (Bakom min vänstra axel finns dessvärre något "mörkt".)

Nyårslöften är avlagda! (Ja, i år har jag faktiskt lovat en del, vilket jag inte brukar göra, eftersom de sällan hålls!) Jag ska sluta älta gammal skåpmat och låta det som varit vara; umgås mer med mina nära och kära , få in lite mer glädje i mitt liv; kapa grenarna till alla tids/energitjuvar! Ord och inga visor. Hoppas att jag kan hålla dem! Har redan varit på väg mot lite ältande, men lyckades stoppa det i tid. Dessutom hålla mig till det jag bestämmer, inte vela fram och tillbaka. Ta beslutet, genomför det och glöm det sedan! Jag ska leva i nuet!!! Mitt nya motto; det gamla välkända: 

Välja livet ...

... nytt liv!

Nu nalkas de tider som jag alltid fruktat!

Genomfars av ångest och ögat blir fuktat.

Det verkar som det är dags att säga: ”Hej då!”

till det barndomshem jag bott i och älskat så!

Främst var det Lasse som ville flytta hit upp

för fisket, jakten, skogen och stor vänskapsgrupp,

som också jag var delaktig i och ville

ha nära mig, dessutom till min ”famille”.

Alla finns här uppe runt om vårt Örnsköldsvik

och i Björna; om man ska vara specifik,

där, i kyrkogårdens lera i Björnaby,

finns morföräldrar, föräldrar, bror i hemby!

Att lämna allt detta kära blir inte lätt.

Vill helst det tas över av någon som gör rätt!

Inte bara förkastar, river och gör nytt

utan tanke på allt som hänt, tider som flytt!

Men vad kan jag göra? Lasse död, jag ensam.

Norromsjön skulle ju bli en sak gemensam

att fixa till, dona och finna glädje i!

Nu blev det bara som det inte skulle bli!

Varför skriver jag nu om det här sorgliga?

Jo, jag har avgett löften, oförargliga!

Inte älta, gräva ner mig i det gamla;

Ut i livet, glädje och vänner insamla!

För vad är livet, om inte att levas fullt!
När hjärtat inte riktigt hänger med, livfullt, 

kan viljan i det slockna i samma sekund 

jag tar mig an stora sprickor i torpargrund!

Detta kan ju likaväl hända mig ändå;

för när livet skildras i min bokslutstablå,

vill jag att där står beskrivet och att läsa;

Om orkanen Astrid; gick inte att kväsa!

Tankar i nyårsnatten ...

...nyårsfunderingar!

Så, ett nytt år med nya förhoppningar, nya önskningar, nya tag! Varför känns det alltid som om livet kan vändas till något nytt, något bättre bara för att det egentligen bara har gått en dag till? Vilken makt nyårsaftonens tolvslag har! Tror det är den första nyårsaftonen jag suttit ensam. (Nej, inte helt ensam; jag har ju Max; ikväll har han mest legat och snarkat, faktiskt!)

Hade inte införskaffat någon champagne eller något annat bubblande heller. (När man inte mår bra är det ju inte det första man tänker på.) Har i alla fall haft tid att reflektera över det gångna året och vad det inneburit. Så mycket trist så jag lämnar det bakom mig nu. Om jag kan. Brukar inte vara mycket för nyårslöften; de brukar ändå inte kunna hållas; men i kväll har jag suttit och tänkt på vissa saker och analyserat mig själv (ingen rolig uppgift, ska ni veta)!

Jag är en ältare av stora mått! Så nu har bett mig själv att låta det som varit och hänt tidigare, vara. Jag kan ändå inte göra mycket för att förändra det som redan skett; det är redan som det är! Inte lura mig själv att tro att man kan klara av allting, som när man var yngre och starkare! (Som den käre Markus i Talltorpet brukade säga: "Förr var jag ung och vacker; nu är jag bara vacker!" Älskad och fortfarande lika mycket saknad! Han och Lasse var båda män av samma skrot och korn; i positiv bemärkelse!)

Så, slut på ältandet och dessutom, den andra delen av löftet; träffa nära och kära lite oftare! Vi lever här och nu! Man vet aldrig hur lång tid man har! Inte låta småsaker komma i vägen; att se det lilla i det stora helt enkelt! Kanske inte så enkelt som det låter, men jag ska i alla fall försöka.

En liten tredje del finns det också; göra mig kvitt alla tidstjuvar! Det är nog det största problemet! Att göra ett raskt snitt bara och sedan inte titta bakåt! Låter bra när man säger det, men vet att det inte är det lättaste!

Så, jag tände mitt tomtebloss, höjde mitt glas som innehöll Amarula; det enda som fanns tillgägligt (som jag smakade första gången (gott!) hos min kompis Ingegerd och såg att det var en bild av en elefant på flaskan = kärlek vid första ögonkast!) och skålade med Malena på svt1! Gott nytt år! sa jag också så pass högt att Max vaknade till! Han fick en stor tilldelning smaskens från sin julklapp från gammelmatte! En lugn och skön nyårsafton med andra ord! Telefonen plingade också ett antal gånger, så man känner att man inte är bortglömd! Det värmer lilla hjärtat!

Hade tänkt gå och lägga mig tidigare, men såg att de visar Nötknäpparen i repris! Så jag ser den en gång till och lyssnar till den härliga musiken; en bra början på det nya året!

God fortsättning på det nya året, alla vänner!