fredag 8 januari 2016

Min diabetes ...

... ett minne blott?

Aftonstjärnan; önskestjärnan!
Jag skulle ha velat skriva "Hun-tingtons" istället för "diabetes"! Tänk om det hade varit så! Denna helvetiska sjukdom. Jag hoppas, jag hoppas och jag hoppas; jag hoppas verkligen att det ligger någonting i "ryktet" att kliniska försök redan görs på sjuka per-soner. Det skulle påskynda för-loppet mot en verksam medicin; om den fungerar! Ni undrar kanske varför jag tar upp det här? Jo, för några timmar sedan fick jag höra att min systers flicka (som skaffat kille, hus, förlovade sig på ny-årsaftonen och är gravid) har fått reda på resultatet av det DNA-prov hon gjorde och det var inget positivt svar. Hon kommer så småningom (sjukdomen debuterar i 30 - 50 årsåldern; hon är 28 år nu) att insjukna i Huntingtons, om ingen bromsmedicin eller botemedel tas fram! Jag blir bara så ledsen! Jag har fyra syskonbarn. Tre av dem har testat sig och två av dem har ärvt sjukdomen. Eftersom den är dominant kommer de att få den!
Det spelar ingen roll att man själv klarat sig från den (Vi var fyra syskon, tre ärvde den!), den vilar ändå tungt över en. De säger ju också att sjukdomen kan vara svårare för anhöriga, eftersom den som blir sjuk inte har något sjukdomsinsikt. Jag tror den är del av det svarta, mörka som alltid funnits på min vänstra axel. Det låter kanske som om jag inte är riktigt klok, men sedan treårsåldern har jag varit medveten om den svarta skugga på min axel! Nog om det!

Det jag tänkte skriva mitt upp i allt det här var egentligen att min diabetes beter sig hyfsat. Det sa ju redan min läkare på vårdcentralen, att "du är friskast av våra sjuka patienter i diabetes". Man blir ju lite glad faktiskt när man får höra att det man försökt göra det bästa av/med har lyckats! Slut med läsk, godis, vin/sprit (jag som dricker SÅ STORA MÄNGDER!!), de goda mackorna i stor mängd, pasta och ris också för den delen, sås, potatis, kakor och bullar mm. Inte alldeles slutat; det kan bli någon 70% chokladkaka, en sats muffins, en 2-liters bytta vaniljglass med chokladkross och tunnpannkaka med grädde och extravagant sylt, men de tillfällena är faktiskt lätträknade under det år som gått! Så jag har skött mig! Istället har det blivit mycket grönsaker, bönor, goda grönsakssoppor, fisk av olika de slag! (Har nog aldrig ätit surströmming så ofta som i år och då i förhållandet 14 strömmingar vs två små potatisar!) Det vattnas i munnen bara jag tänker på den.... och med det har jag lyckats hålla nere mitt blodsockervärde mellan 4 och 7, kanske högst 12 de gånger jag ätit för mycket glass. Nu på senare tid har jag legat under 4 många ggr så jag har fått sänka insulinet. Nu när jag var på sjukhuset i julas, sa den unge läkaren (såg ut som 12 år, men har var väldigt trevlig och tog sig tid) att jag var "lika frisk som vem som helst som gick på gatan"! Han insåg nog inte varför jag log så stort när han sa det!

Så allt behöver inte vara nattsvart. Jag har börjat ta fasta på det positiva lite mer, istället för att grotta ner mig i allt negativt! (Med tanke på mina nästan-inte-nyårslöften.) Min diabetes har blivit bättre och vill bara hjärtat lugna ner sig också och jag fortsätter ta 7,5 mg cortison (kan inte gå ner lägre, då får jag tillbaka allt det onda dubbelt upp) så kommer detta att bli toppen. Jag har också lovat Macke lite fler promenader; han behöver dem lika väl som jag! Har tappat mycket av min kondition, men jag orkar hela vår backe upp i sakta mak utan att stanna och vila och det ger motivation! Det gör väl sitt till att jag tappat 20 av de 30 kg jag gick upp p g a cortisonet! Men när jag tänker efter orkade jag inte backen innan jag gick upp i vikt heller, så den "sjukdomen" som blev akut julen 2008, måste ha blivit bättre i sig!

Mitt monogram; A; dubbelt upp!
Jag surrar och surrar, men samtidigt känns det bra att få det svart på vitt. Även om jag fortfarande går och oroar mig för hur allt med huset, arvet mm ska sluta så upptar det inte hela min tid! Jag har ju bestämt mig! Det blir som det blir och sedan får jag göra det bästa av resultatet! Så är det bara! Punkt, slut!

Vem försöker jag övertala?

Mig själv förstås, vem annars? Hur man än ställt in sig på något, (Nu är det ju ett sk nyårslöfte också, lite mer på allvar!) så finns ju alltid tvivlet där, om man ska klara det eller inte! Speciellt som man är som man blev! Vet ni inte det än? Jo, negativ av födsel och ohejdad vana; lite så där på ett positivt sätt!!!

2 kommentarer:

Unknown sa...

En text med mycket innehåll! Plus och minus... men kontentan utläser jag så här: "på gång, framåt".

Bianca sa...

Så är det nog!