Valborg...

... Valborgsmässoafton!

Carl XVI Gustaf

Jag satt just och tänkte att jag aldrig har reflekterat över varför det heter Valborgsmässoafton! Har ni? Alla andra helger har man ju i alla fall en aning om varför de heter si eller så och varför man gör ditt eller datt, men Valborg? Men jag har som sagt, blivit glömsk...  (Obehandlad diabetes; kan det vara en del av förklaringen?)

Allra första ställer jag mig upp och niger för Kungen som fyller år idag!             ***   Grattis  Ers  Majestät och HURRA!  ***

(Som den sanna rojalist jag är!) Jag tycker faktiskt att han gör ett bra jobb. Det kan inte vara roligt att vara så påpassad som han är, trots att han vuxit upp med inriktning "kunga-yrket". Nu har han ju blivit "ledigare" med åren, men man har ju alltid sett hur obekväm han tyckts ha varit i sin roll. Om det kan bero på dyslexin till viss del - att vara så uppmärksammad på vad han än tar sig för och sedan ha detta svåra handikapp. Du gör det bra, Kungen!  Och så lämnar jag frågan om Monarki  visavi  Republik därhän!

Häxan på sin eldkvast på väg mot offerplatsen!

Varför heter helgen Valborg? Det verkar finnas  några versioner. Den som för min del verkar bäst är nog att det skulle vara vinterns sista dag, en symbol för våren och ljuset! Eldarna tänds för att bränna upp, bli kvitt det gamla och ge plats för det nya. Ligger ju bra i tiden också, mellan vårdagjämning och midsommar.  Man tänder stora eldar, har fyrverkeri och smällare för att jaga bort det gamla, sjunger in våren och håller tal till våren!

Under den hedniska tiden i Norden firades en äldre högtid, keltisk/irländsk,  med koppling till de döda. Eldar även här. Just natten mellan Valborg och 1a maj ansågs gränsen mellan levande och döda vara som svagast (läser jag mig till; men vilken funktion hade eldarna, skulle de skrämma iväg de döda?). Nej, den skulle naturligtvis skrämma iväg alla övernaturliga väsen, oknytt, onda andar mm.  Ett av vapnen i kampen mot det onda!

För bonden var det dagen då djuren släpptes ut på bete efter en lång vinter.  De eldade det ris de röjt från markerna och samtidigt skyddade de sin boskap från vilddjur. 

 Heliga Valborg. 

Ett katolskt ursprung har vi i abbedissan Walpurgis (Valborg) som levde på 700-talet. Enligt legenden en engelsk prinsessa som kallades till Tyskland för att kristna tyskarna. Under medeltiden (1400-talet) i Tyskland började hon firas just den här dagen, eftersom hon helgonförklarades 1a maj år 870. Sankta Walpurgis. Samma dag höll de hedniska germanerna sina vårfester. Det var under denna magiska natt som häxor,  övernaturliga väsen, oknytt var ute och flög. Häxorna red på kvastar till de gamla offerplatserna och hade skumt för sig med djävulens själv! För att skrämma bort dem tände man då eldar och förde oväsen, ropade och sköt. Det var väl så de kristna fick till det när de skulle förklara dessa vårfester och Valborg blev den som skulle  skydda dem från onda andar och häxor. Liknar i mångt  och mycket det som händer under Påsken med påskkäringarna och deras resor till Blåkulla!  Så var det alltså med Valborgsfirandet!

Universitetsområdet, Umeå

Studenterna är väl de som firar mest! De börjar redan två dagar innan (kanske ännu tidigare för en del!) med "skvalborg"! Dagen därpå firar de "kvalborg" , följt av Valborg  och, för den som fortfarande står på benen, "finalborg" dagen efter Valborgsmässoafton. Ett enda lång firande i dagarna fyra för både sittare, översittare och långsittare!  NU tycker jag att det låter väldigt jobbigt! Det här är väl mer Uppsala-stilen! I Umeå tog vi det betydligt lungnare:  Renhornen spelade, en manskör förstås på kvällen, Gasken eller Krogen eller Rotundan eller..... Åtminstone då, annodazumahl!

Störst, bäst...

 ...och vackrast!

Så trodde nog mina syskon att jag ansåg om mig själv när vi var yngre, (kanske fortfarande??)  Jag var ju äldst så det är klart att jag bestämde en hel del, men inte allt! Sedan, när det kommer till minnen;  hur kan man minnas så annorlunda om samma händelser?  Det är en vetenskap i sig! Det har ju skrivits väldigt mycket om var i syskonskalan man står och hur det påverkar en. De olika (ja, de är verkligen olika) uppfattningarna om hur man interagerar beroende på det kan man nog inte räkna bara på en hand! För min del (ärligt) har jag inte funnit någon som stämmer in på mig och mitt förhållande till mina syskon. (Min syn på saken!) 

 Mina syskon och JAG!

Jag har alltid varit väldigt känslig,  lyhörd för stämningar och outtalade känslor mm. Det har bidragit till att jag har fantiserat om vad det kan vara och det "värsta"  har alltid blivit resultatet! Allra mest rädd var jag för döden! Att mamma eller pappa skulle dö, någon av mina syskon. Mamma, när hon stod ute i vebon och högg ved på vintrarna i mörkret med en ficklampa som knappt lyste. (Jag ville följa henne och lysa åtminstone, men jag fick vara "barnvakt" till min syster och bror och stanna inne.) Pappa, när han körde PVn på oplogade vintervägar,  med sommardäck,  från Övre Norrland när han skulle hem på helgerna. Ingrid, min ett år yngre syster, har lidit av astma och allergi och fick åka i flera år och ta sprutor i Ö-vik. En gång minns jag väldigt väl, Postbussen var över två timmar försenad, och jag vet inte hur många gånger jag sprang ner till vägen och uppför backen igen, storgråtande,  för att se om bussen hade kommit. Jag var övertygad om att det hänt en olycka och att mamma och Ingrid var döda!  När de äntligen kom (mamma hade köpt klippdockor åt oss;  Rolf,  min bror,  fick en liten bil i fin kartong) var jag så skakad till kropp och själ att jag inte kunde tala på flera dagar. Mamma undrade förstås och fröken i skolan, men mer blev det inte sagt. (Jag hade just börjat 1a klass.) Inte så konstigt då att min DÖDSÅNGEST  kom på besök, för att stanna! 

Den här perioden i mitt liv var förfärlig! Kunde ju naturligtvis inte prata med någon om det.  Inte väcka den björn som sover; sa jag inget skulle inget hända! Sov dålig, drömde otäcka drömmar, vaknade  och smög upp för att kolla att alla fortfarande levde, andades. Tankar, tankar, tankar. Havregrynsgröten på morgnarna, måste ju ätas upp, så det sista jag gjorde var att kasta i mig den, springa en bit utom synhåll och öppna munnen. Den kom av sig själv;  det fanns inte plats för den i magen,  DÖDSÅNGESTEN bodde ju där!

 Mari

Det här pågick i tre år! Tre väldigt plågsamma år! De exempel som jag gett ovan är som ni förstår  droppar i havet. Vad som slutligen gjorde att DÖDSÅNGESTEN  gav sig iväg var att ett nytt, litet liv såg dagens ljus - min lillasyster! Hon föddes på hösten -64 och döptes till Mari (utan -e på slutet, som hon alltid sa!). Hon blev min räddning. Vet inte hur eller varför; det var bara så. Om det kan ha något med nedärvda beteendemönster eller egenskaper att göra.  Att livet, trots att det avslutas med döden, är starkare!  En födelse bryter sorgen efter död? Har inget svar på det, men jag tror att  det hade kunnat sluta annorlunda om inte Mari hade kommit till världen. 

Nu är Mari vuxen och har själv en liten fin pojke, som i år fyller 21 år! Så,  jag säger som Brian Ferry:  "Now ain't it funny, how times slips away!"

Skifs...

... Björn

Råkade ha TVn på rätt kanal och fick se Björn Skifs. Jag har alltid gillat honom. Ända sedan Slam Creepers dagar. Det var det där speciella med hans röst. Den stack ut. Jag kommer ihåg att jag stod uppe på kökssoffan, tätt intill radio och lyssnade till Tio-i-Topp på lördagseftermiddagarna.  När man hörde signaturmelodin "Hully Gully Twist" så gick det en rysning genom hela kroppen av förväntan. (Det gick en rysning av ogillande genom pappas kropp förmodligen, för han hatade den; därav det låga ljudet, knappt att jag hörde.)

Det spelades ju massor av bra låtar. Jag gillade nästan alla. Men just Slam Creepers hoppades jag alltid på en bra placering för!! Kommer ihåg "It's Saturday", "I should have known better", "You've lost that lovin' feelin' ",  "Lemon Tree", "I put a spell on you" och "Mr Personality Man". Och hans röst som slog igenom allt! Direkt stora blev de väl aldrig, men han, Björn, hann få en egen fanclub innan de slutade,  "Björn Skifs Incredible Club". Egen tidning hade de också, "Slamsan". Önskar att jag hade fått se något nummer av den! Jag menar, med det namnet...

En av de få gånger jag fick köpa Bildjournalen (1965 kan det ha varit), så var det just ett nummer med en så'n där plastig, tunn skiva i och till min stora lycka var ett av spåren Slam Creepers!  Första spåret: Lucas med "Touring", sedan Slam Creepers med "After leaving you" och tredje spåret Hollies med "Interview" som jag inte ens kommer ihåg. Lucas låt var inte dålig, så den och Slam Creepers gick i ett kör, tills skivan var bara skrap när man spelade den!  Före låten presenterade sig bandet och den kunde man utantill: "Ja, Slam Creepers heter vi!" (Detta i korus.) Sedan "Kenneth Windahl heter jag", "Lars Christians heter jag", "Lollo Svensson",  "Kent Igelström heter jag", "Skifs....Björn. Vi ska spela en låt som heter After leaving you".  Da da da dada, da da da dada...After leaving you...

Ja, sedan blev han ju berömd. Både med Blåblus/Blue Swede och som soloartist. Tycker om filmerna han gjort också, även om de inte tillhör de filmer som man kan se om och om igen! Rolig kan han också vara- japanen i Nöjesmassakern och när han möter  Jesus:  "Jag tycker precis jag sett dig förut!"  Hahaha...

Hans röst håller fortfarande, sticker fortfarande ut! "Vild och vacker", "Vill du inte ha mina kyssar",  "Blå, blå vindar.." och naturligtvis "Håll mitt hjärta". (Spelade den på Lasses begravning.)

Du gamla...

... du fria?

Jag är på intet sätt insatt i försvarspolitiken eller försvarsfrågor, men kan i alla fall känna en allt större oro för vad som händer ute i världen. Kommer våra politiker att kunna ordna något som blir bra för oss svenskar? Nu har det ju en tid lagts mycket pengar på militärhjälp utomlands. Hur blir det med den? Ska man vara riktigt ärlig så tycker jag att pengarna i ett sån't här dåligt (är det det..?) säkerhetspolitiskt läge ska satsas på svenskt försvar. Då tycker jag att de 10 miljarderna är en spottloska i havet (eller Östersjön!) Om det vore för ett år, men uppdelat på fem år? Räcker det? Jag har läst en del kommentarer och de flesta verkar tycka att det är för lite!

Kanske sitter Putin där och läser sina hemliga dokument om svenska för-svarets upprustning och säger: "Ha, nu måste vi passa på! De skjuter till två miljarder per år, vilket inte är mycket!! Vi kommer att ha några år på oss att slutföra Ukraina och sedan ändå kunna ta Sverige innan de hinner få till ett fungerande försvar! Östersjön är stor, vi har alla möjligheter! Vi behöver inte ens skicka några u-båtar! De kommer att göra av med ammunitionen på de u-båtar de tycker sig se. Sedan kommer vi med fullt artilleri; gubbarna på Gotland kan inget göra!

Tänk om det är så! Att upprustningen triggar istället för avskräcker? Ett "rimligt försvar" som det pratas om, hur stort är det? Är det något som får Putin och Ryssland att tänka om? Tror inte det. För sedan de började lägga ner mer och mer av Försvaret, så är det förmodligen så att det behövs mycket pengar för att återställa det som kan återställas, rusta upp, kanske nybyggnation, nyanställ-ningar, införa värnplikt igen mm???? Har vi en funge-rande flotta, ett luftvärn, pansarfordon? Eller måste vi, som någon skrev, välja mellan att köpa upp modernare vapen eller lägga pengarna på att kunna bemanna, be-stycka och driva dem? Jag tror inte heller att pengarna räcker till båda delarna + allt annat!  Då hjälper det nog inte hur många utredningar som tillsätts! (Tar dessutom ett antal år tills DE är klara och då är väl pengarna slut!) Som ni hör är jag väldigt skeptisk till vår försvarsmakt och vad den kan åstadkomma! Rätta mig om jag har fel. Samtidigt måste erkännas, det är ingen lätt fråga för politikerna att ta tag  i!

Ett försummat, förfallet försvar. 10 miljarder. Något 100-tal gubbar på Gotland. Ryssarnas ökade aktivitet på Östersjön. Jag tycker det känns som om vi är väldigt sårbara om det skulle hända något. Många tycker att det bara är ett spel för galleriet, att politikerna vill vinna några billiga poäng. Att det blir mer politik-tänk än försvar-tänk. Men jag är ledsen, jag går inte på det! Jag kan inte se att avsikten med de nu tillskjutna medlen är att kunna uppnå de mål som jag som svensk har för att känna mig trygg i mitt land - ett starkt, utom-alla-tvivel-rimligt försvar!

Blir jag kvar...

... Norromsjön?

Ja, vad gör man? Jag har egentligen inga möjligheter att bo kvar här i mitt föräldrahem.  Det behövs pengar och det behövs en frisk människa här! Lånet är tillräckligt stort som det är och speciellt frisk är jag inte. Men inte känns det bra inte. Nu har jag snart tagit mig igenom min första vinter här, ensam. Jag och hundarna har i stort sett boat in oss i köket. Det i sig har inte varit några problem, har i a f inte kunnat vara i vardagsrummet, eftersom där står fortfarande en massa kartonger. (Det har blivit några fler nu, med Lasses persedlar.) 

Eftersom vi bara har varit i ett rum, så har jag inte eldat på hela vintern. Nästan inte behövt ha elementet på heller, jag och hundarna har avgett sådan värme att det hållit sig kring 20 grader, mer behöver jag inte. (I rummet uppe där jag legat har jag haft element på hela tiden, lågt. Hållit 15 gradera, vill ha ganska svalt när jag sover.)  Men det är bara bra att veden är kvar; då har jag nästa vinter! För jag kommer inte att flytta så länge hundarna lever. Den flytten vill jag bespara dem!

 Som det såg ut på morfars tid. (Kan vara morfar , mormor, moster B och hennes man som undrar vad det är för flygmaskin som flyger så lågt!)

Det som skulle bli "hem ti' nolasjöss" (citerar morfar) för mig kanske ändå inte blir det. Det känns vemodigt och sorgligt, för vi ville ju bo här, Lasse och jag. Men i och med att det är så mycket som måste göras så är det svårt när man är ensam. Man kan ju inte räkna med att få hjälp av andra; alla har ju sitt och man kan ju inte heller låta allt bara vara, då förfaller det ännu mer! 

Satt och gick igenom gamla köpehandlingar och antecknade bara för nöjes skull hur stor köpesumman blivit för de som köpt torpet. Det har ju gått i släkten sedan mitten av 1800-talet. (Det gör att det känns än mer ledsamt!)  

  * Den förste i släkten som köpte det här (Då fanns varken boningshuset eller lagården, inte så mycket skog heller.) var Johan Holmgren, 1863, av en Jonas Westerlund. "Bryggstugan", liten torpstuga, var väl det enda som stod här på gården då, ev något litet skjul för någon ko eller så. (Tänk att man inte tagit reda på sån't medans tider var!)   Johan,  (morfars farfar) betalade 600 kr. 

   *  Sedan köptes det av hans son, Erik H, 1885 för 1,800 kr. Då tror jag att det fanns lite mer skog med. 

  * Därefter kom morfar, Olof H, som köpte det 1924  för 5,000 kr.  Han var verkligen en duglig och arbetsam man! Avverkade i skogen, byggde huset 1928-29 och lagården, vedboden och fler lador. Morfar var en som aldrig satt stilla heller; det är därifrån mamma ärvt styrka, tror jag. Mormor var ju sjuk i Huntingtons, men jag tror att hon arbetade nog så mycket även hon innan hon blev riktigt sjuk!

   *  Arnold Hägg, min  pappa, köpte det 1959 för 15,000 kr. Han var ju för det mesta ute på jobb under veckorna, hemma lördag o söndag, och då var han trött förstås så det blev inte mycket gjort åt hus mm. 

  * Vi köpte huset 2008, i augusti, och betalade 680,000 kr + 130,000 kr ( Mitt arv som jag la till skatter, avgifter mm.)   Tänk om Lasse hade fått leva och ha hälsan,  så fint det skulle ha blivit här. Han var jätteduktig med allt inom bygg mm! Men om inte om...

Ja, tiderna förändras, vare sig man vill eller inte. Det är väl både på gott och ont. Hade nog aldrig kunnat tro, när jag sprang runt här i 10-årsåldern att jag 50 år senare skulle sitta här med två hundar som sällskap! 

    

   

Påsken...

... byter ut julen!

Jag läste för ett tag sedan en fråga till en etikettspalt, om hur länge man kunde ha sina julstjärnor mm framme. Den som svarade (kommer inte ihåg namnet) sa att ville man, kunde man ha dem framme till påsken och byta då, när ändå påskkycklingarna skulle fram! Det är upp till var och en hur man vill göra. Det är klart att någon som plockar fram alla tusentalen tomtar de samlat på gärna har dem framme lite längre, men nog skulle man ledsna på att ha dem ända till påsk! Förut har jag gärna haft mina julsaker framme februari ut, men det har nog berott på att vi alltid åkte hem hit till mamma och pappa över jularna. Jag ville känna av julen i Kolbäck också, på något sätt. Julgran hade vi aldrig där. Numera har det blivit januari ut och jag har en känsla av att i fortsättningen blir det nog Knutsdagen!

Påsken, några helgdagar bara, sedan är det över och för dessa dagar ska det städas, pyntas, bakas och plockas in ris! Åtminstone var det så när vi var små. Gulblårutig duk (alltid till påsken) på bordet och vasen med björkris och fjädrar och hela huset doftade så rent. Mamma hade som vanligt varit igång. Bakat bullar och många kaksorter förstås. Så härligt det var att få sätta sig vid bordet och fika av alla sorterna! Ofta träffade vi min moster B's familj (endera här eller hos dem eller bådadera; "gubbarna" var ute och fiskade om isen tillät) och då blev det ett lika stort fikabord där att beta av. Mums. Tror inte det räckte med sju sorters kakor!

Skärtorsdagen var för oss barn ingen påsk kärringdag. Det var helt enkelt så att pappa inte ville att vi skulle "springa runt byn". Jag kan väl inte påstå att vi saknade det; ska ha varit för godiset då, möjligen, men det fick vi ju hemma också. Desto fler påsk-kärringar ritade jag! Kommer ihåg en påsk när jag gick i andra klass. Vi skulle göra en stor "Påsk-tavla" där alla skulle göra en påskkärring var i tyg (vi tog med tygbitar hemifrån till klänning och huckle, små små kvistar till kvast) och rita ett ansikte mm. Jag hade tagit en bit tyg som var rosa med vita prickar, mamma hade sytt klänningar till min syster och mig av det och jag älskade det tyget! Så jag gjorde världens finaste påskkärring tyckte jag och var väldans stolt över mitt alster.  Jag vet att jag satt och vände mig om hela tiden och tittade på henne. Det gick så långt att fröken undrade varför jag satt som på nålar. Kunde ju inte säga som det var, men rodnade gjorde jag väl. Allt var frid och fröjd tills jag på matrasten hörde skrattsalvor inifrån vår sal. Där stod en massa barn från hela skolan och pekade på just min kärring och än idag hör jag rösten som frågade vem som gjort den knäppa kärringen! (En pojke från byn som gick flera klasser över mig och som retades väldigt mycket - jag var lite rädd för honom). Då såg jag det! Fasa! Jag vände på stubinen och gick ner till toaletterna och låste in mig! Jag hade glömt att ge kärringen armar! Där satt hon, rak i ryggen, på kvasten utan att hålla i sig! Så jag skämdes! Ville knappt gå tillbaka till salen, för jag hörde ju hur det pratades om kärringen utan armar. Sa aldrig något om att det var jag som gjort henne och som tur var hade fröken tagit bort tavlan när vi kom tillbaka efter påsk!

Långfredagen var lång. Vi fick inte göra mycket den dagen. Mamma var väldigt noga med det. Inget fnissande (fast det gjorde vi nog i a f med handen för munnen) eller höga skratt. Hon berättade naturligtvis om varför man skulle "helga" dagen och det tyckte vi ju var fasansfullt, förstås. Korsfästas, spikas fast i händerna, blod som rann i ansiktet, så hemskt!

Sedan gick påsken vidare med raska steg på vägen kantad av målade ägg, sill mm. Inget frosseri, bara lite godare mat än vanligt. En trivsam långhelg hur som helst. Men jag tror inte att det går en enda påskhelg utan att påskkärringen, utan armar, i rosa klänning dyker upp i mina tankar.  I dag ler jag alltid när hon "kommer"; hon är hjärtligt välkommen!