Blir jag kvar...

... Norromsjön?

Ja, vad gör man? Jag har egentligen inga möjligheter att bo kvar här i mitt föräldrahem.  Det behövs pengar och det behövs en frisk människa här! Lånet är tillräckligt stort som det är och speciellt frisk är jag inte. Men inte känns det bra inte. Nu har jag snart tagit mig igenom min första vinter här, ensam. Jag och hundarna har i stort sett boat in oss i köket. Det i sig har inte varit några problem, har i a f inte kunnat vara i vardagsrummet, eftersom där står fortfarande en massa kartonger. (Det har blivit några fler nu, med Lasses persedlar.) 

Eftersom vi bara har varit i ett rum, så har jag inte eldat på hela vintern. Nästan inte behövt ha elementet på heller, jag och hundarna har avgett sådan värme att det hållit sig kring 20 grader, mer behöver jag inte. (I rummet uppe där jag legat har jag haft element på hela tiden, lågt. Hållit 15 gradera, vill ha ganska svalt när jag sover.)  Men det är bara bra att veden är kvar; då har jag nästa vinter! För jag kommer inte att flytta så länge hundarna lever. Den flytten vill jag bespara dem!

 Som det såg ut på morfars tid. (Kan vara morfar , mormor, moster B och hennes man som undrar vad det är för flygmaskin som flyger så lågt!)

Det som skulle bli "hem ti' nolasjöss" (citerar morfar) för mig kanske ändå inte blir det. Det känns vemodigt och sorgligt, för vi ville ju bo här, Lasse och jag. Men i och med att det är så mycket som måste göras så är det svårt när man är ensam. Man kan ju inte räkna med att få hjälp av andra; alla har ju sitt och man kan ju inte heller låta allt bara vara, då förfaller det ännu mer! 

Satt och gick igenom gamla köpehandlingar och antecknade bara för nöjes skull hur stor köpesumman blivit för de som köpt torpet. Det har ju gått i släkten sedan mitten av 1800-talet. (Det gör att det känns än mer ledsamt!)  

  * Den förste i släkten som köpte det här (Då fanns varken boningshuset eller lagården, inte så mycket skog heller.) var Johan Holmgren, 1863, av en Jonas Westerlund. "Bryggstugan", liten torpstuga, var väl det enda som stod här på gården då, ev något litet skjul för någon ko eller så. (Tänk att man inte tagit reda på sån't medans tider var!)   Johan,  (morfars farfar) betalade 600 kr. 

   *  Sedan köptes det av hans son, Erik H, 1885 för 1,800 kr. Då tror jag att det fanns lite mer skog med. 

  * Därefter kom morfar, Olof H, som köpte det 1924  för 5,000 kr.  Han var verkligen en duglig och arbetsam man! Avverkade i skogen, byggde huset 1928-29 och lagården, vedboden och fler lador. Morfar var en som aldrig satt stilla heller; det är därifrån mamma ärvt styrka, tror jag. Mormor var ju sjuk i Huntingtons, men jag tror att hon arbetade nog så mycket även hon innan hon blev riktigt sjuk!

   *  Arnold Hägg, min  pappa, köpte det 1959 för 15,000 kr. Han var ju för det mesta ute på jobb under veckorna, hemma lördag o söndag, och då var han trött förstås så det blev inte mycket gjort åt hus mm. 

  * Vi köpte huset 2008, i augusti, och betalade 680,000 kr + 130,000 kr ( Mitt arv som jag la till skatter, avgifter mm.)   Tänk om Lasse hade fått leva och ha hälsan,  så fint det skulle ha blivit här. Han var jätteduktig med allt inom bygg mm! Men om inte om...

Ja, tiderna förändras, vare sig man vill eller inte. Det är väl både på gott och ont. Hade nog aldrig kunnat tro, när jag sprang runt här i 10-årsåldern att jag 50 år senare skulle sitta här med två hundar som sällskap!