Dagen en plåga...

...natten en mardrömsvaka

Igår var jag inte speciellt glad. Glad, jag behöver inte gå omkring och vara glad, men jag var nere helt enkelt. Det är som om diabetesen har blivit droppen... Jag kände att jag inte orkade längre. Nu får det vara nog! Nu räcker det! Jag har blivit drabbad av något nytt gång på gång och alltid lyckats kravla mig upp, men nu kände jag att, ja, nu får det banne mig vara nog! Jag blev t o m  sur på den rosa kaninen i Farm Heroes saga på nivå 120! Han som äter upp alla morötter och då har det gått långt. Jag bara kände det som om det var slutet, att man inte duger till något längre, inte har något värde.

Denna insikt resulterade i ett "versepos" (min benämning) som är lika djupt som Marianergraven (i mitt tycke).  Kan raljera lite idag; igår var det annorlunda känslor! Jag ska försöka få in det här - hoppa över om ni vill:

                                          Dagen en plåga, natten en mardrömsvaka

Mitt i ett kaos, i  hettans eldnav,

 söks lugnets ljusblå öga till tröst och mening

Vill vinna insikt och få en förklaring

till orättvisans skäl, att slå ner på den,

 som redan ligger slagen i askrött hav

Valen jag gjort, som lett fram till den punkt

där jag inte förmår, stillatigande,

acceptera straffet som med konsekvens ges

Att alltid vänta det värsta, som tack

för det bästa; osjälviskt med äkta glädje,

gnager själen inifrån. Intet återstår

Att sedan också få det värsta, i detta redan

nattsvara eldiga hav, sänder demoner,

tusen, till själens sista gnista: Tjugo gram borta

Intet att lämna till dem på andra sidan,

som väntat mötet att få återse en kär,

länge efterlängtad själ, i eoners tid

                                      

 Finns styrkan, så att än en gång, mardrömsliv

kan övervinnas?  Är kraften så stor;

att ett tyngande eldsvart hav ger själ tillbaka?

Svar, ropar på svar helst i ögonblicks tid

Men i ett eldsvart hav ges ingen dispens!

Ingen hjälpande hand. Ensam att kämpa

Men, då hade jag inte räknat med att min brevvän från mitten av  60-talet, GÅ, skulle komma med dessa kloka ord: "Den inställningen att det räcker... den är nog en del av vändningen, tror du inte? I varje fall en bra inställning!". Jag hade , som den pessimist jag är, sett allt från den mörka sidan, medan GÅ såg det positiva - nu skulle jag inte ta mer skit, jag var på väg upp ur dyngan! (Förlåt de smutsiga orden, men här behövs lite kraftigare doningar!). Efter lite tankearbete och ordutbyte så tror jag att jag förstod henne. En mycket klok kvinna. Jag är glad att hon är min vän! 

Kan säga att jag sov väldigt gott under natten! Inte drömfritt, tror aldrig jag gjort det, men ändå!