Super-opti-mopsiskt-topp-i-pang-fenomenaliskt!
Jag tror att orden har försvunnit! Alla ord som legat på rad uppe i mitt huvud klara att ge sig ut i världen är borta. Tror att det är blodsockrets fel. Det har passat på att bege sig dit upp och kletat ner allt, så nu ligger de i en enda stor sockerbomb. För gott eller kommer den att brisera en vacker dag? Vi får väl se! Under tiden får jag ta till de få som lyckats klara sig undan, de i kanterna och de som inte fick så mycket socker på sig.
Det är lustigt hur tomt det kan bli i hjärnan! Jag går omkring som en zombie, kommer knappt ihåg vad hundarna heter. Det är sant! I kväll efter nyheter och väder; det såg ut att bli snö, så skulle jag åka och hämta posten. Om ifall det blir mycket snö, så att låda inte blir full av post i första taget. Jag tog på mig jackan, men inga stövlar. Travade ut i bara strumplästen. Först när det blev kallt såg jag orsaken! När jag sedan skulle sopa bort snön så undrade jag hur jag brukat göra! Att lilla sopborsten som min syster Mari lagt in i bilen åt mig skulle användas tog mig en stund att fundera ut! Turligt nog kom jag i alla fall ihåg att man sitter på den sida där ratten befinner sig......
 |
| Här var det ORD igen och inga visor! |
Men det ska väl komma klarare dagar, vad min hjärna beträffar! Måste lämna in bilen till verksta'n!!!!!!!!!!!, hade 4 punkter att fixa + reg.besiktning, förnya körkortet, byta däcken till dubbdäck???? (kör med odubbade vinterdäck, europeiska) och det ena med det tredje! Just nu när jag inte känner för att göra något alls, bara sova. Men å andra sidan har jag känt så en längre tid. Det här med diabetesen har nog förvärrats under en längre tid och jag har inte tagit det på allvar. Har haft min plats i ett Limbo, någonstans i utkanten. Åtminstone om man ska se till mina drömmar! Som tur är har jag hundarna. De glömmer minsann inte sina mattider! Ibland minns jag fel och tror att de redan fått mat, men då skulle ni höra. Stora nej, nej, nej från Lexi och numera, en massa pip och småhopp från Max. Har de däremot fått mat och jag undrar om så är fallet, då hörs ingenting! Visst är de härliga? Vet inte hur jag skulle ha klarat det senaste året utan dem!
(Thore Skogmans textrad överst)
4 kommentarer:
Blir glad i alla fall, de ord du inte har tappat har samma underfundiga sammansättning som förut. :) Det där att inte minnas, det känner jag igen från min utmattningsdepression för ett par år sen. Finns en period som är helt borta ur minnet, men när Gubben eller nån annan berättar måste jag ju tro på dem. Jag sov nog en hel vecka, bara sov och åt. Orkade inget!!! Som tur var, var det en lättare släng av sjukan så det började komma tillbaka till normala (vad det nu är) läget lite pö om pö beroende på vad det handlade om. Men fortfarande måste jag känna efter, tänka till och säga nej till sånt som gör mig mentalt stressad. Men tillbaka till dig; hundarna måste ju vara guld värda på många sätt. Djur är ju trogna och bästa kompisarna, även om man ibland kan bli irriterad på dem.... Vi har ju vår "lilla" katt, Fenix, som håller liv i oss. Bilen kommer ju bli som fabriksny när du får göra allt du ska med den... bara att ut och köra sen. Ha det bra!!!
Tack för dina uppmuntrande ORD!
Max gillade verkligen att äta. Speciellt kattmaten. Lämnade de kvar något så åt han snällt upp deras mat. Men man skall väl inte säga något. Man är ju hushållsgrisen. Inget får ju förfaras har man lärt sig. Slänga mat går inte an. Men nu för tiden kan jag vara olydig och göra det.
Luddig i hjärnan känner jag så väl igen. Ibland är man rädd att man fått demens. Det är svårt att lära sig nya saker tycker jag.
Precis! Det har man fått lära sig,inget får förfaras. "Tänk på barnen i Biafra"! Har blivit något bättre på det, jag också. Men nu har det ju pratats mycket om att vi slänger för mycket, innan maten blivit dålig! Jag hör inte till dem, det kan jag lova.
Skicka en kommentar