Hårspray ...

... en hel vetenskap!

Mamma, nyåret -58

Parfymen framför alla andra!

Jag använder mig av hår-spray. Har gjort det så länge jag kan minnas. Det kommer nog från mamma; hennes så vackra, tjocka, rödbruna, alltid lockade hår! Hon använde alltid sin "hårspraj"; var väl nästan det enda vad gäller "skönhetsprodukter" förutom den blå läggnings-vätskan, fina handkrämen Maniol, och parfymen  4711! Glömmer aldrig dofterna av Maniol och 4711; de kommer att sitta i tills mitt sista andetag! Positiva dofter som framkallar många bra minnen!

Handkrämen som doftade så eget.

Nu är det så att jag varit utan min favoritspray ett bra tag, har inte kommit mig för att åka in till stan och verkligen "gå på stan"! Känns jobbigt numera. Då kom jag att tänka på nätet! Allt kan ju köpas där numera, så varför inte. Så jag letade upp en bra "butik" och började mitt letande, glad i hågen! Tror ni att jag hittade min sprayflaska, utseendemässigt? Nej då, inte alls! Hur mycket jag än letade runt överallt, inget som liknade min alls. Då slog mig tanken; är det verkligen så länge sedan jag köpte sista flaskan, att de hunnit designa om den?  Mycket riktigt var det så;  både utseendemässigt och  prismässigt! 

"Hårsprajen" 

Ändå var jag inte riktigt säker på att jag hittat rätt! De använde sig av en massa termer som jag aldrig hade hört talas om. Jag ville helst hitta en sida där min spray var beskriven som hållbar, nivå 3 och lätt-urkammad. Enkelt att förstå, inget onödigt "hårklyveri"! Men vad tror ni jag fann om inte just det! Vad sägs om: 

             Design Pulse Rock Solid Maximum Hold 

Den var väl inte fy skam! Kändes nästan väl hållbar; skulle tro att den är något svårurkammad. Eller denna:

             Total Results Amplify 24h Full Boost Technology

Inte heller så tokig om man vill att håret ska få sig ett ordentligt uppsving, som ska hålla i 24 timmar dessutom!

             Design Pulse Mega Dust Volyme Texturizer

Orkar inte ens sätta mig in i vad den är bra till! Köper den gör jag då inte, även om jag finge den helt gratis!

OK, nästa:

              Innovativ mikro-diffuser-spray-teknologi med instant-dry-formula

Gammaldags ölschampo  

Vavoom, Take Me Higher?

Den är åtminstone delvis på svenska, men vad hjälper det! Eller Pulse Smooth Shield Spray. Lite mer fundersam blir man när man läser Vavoom Take Me Higher. Samma med den här Total Results Color Care Miracle Treat Lotion Spray. De här  går inte av för hackor, eller hur? Slutligen denna:

      ApHinityteknologi med Memoryeffekt

En hårspray som minns din frisyr, så när du kammar dig på morgonen lägger sig håret precis som det var dagen innan , tack vare minnesfunktionen! Man upphör aldrig att förvånas!

Det hela slutade med att jag avstod från inköp. Jag tyckte inte att det här otroliga teknologisvamlet var värt pengarna! Ska nog gå en tur på stan i alla fall, så småningom. Jag kan bara inte tro att all "vanlig" hårspray inte existerar längre! Det ska bli roligt att se vad som finns och ännu roligare att höra expediterna förklara all teknologi. Förmodligen är det inget någon bryr sig om; spray som spray och så köper man en flaska. Det var i alla fall rolig en stund att läsa vad de hittar på!

Dikt om ...

... en tur in till Björna.

En tur in till Björna

Före helgen hade jag sopsorterat

men visste att det fanns mer att

ta reda på och packa med mig när

jag ändå skulle hämta paket där

i samhällets ICA,

enda mack tillika.

Gissa vem som fick väldigt brått,

och utan att någon tillåtelse fått,

att galoppera ut och hoppa sig in

i bilen, och med så belåten min

säga jag följer med!

Bara raka besked!

Naturligtvis fick han sitta kvar,

åka med in till sopornas förvar

för han visste nog alldeles klart,

med kopplet intill, att han snart

skulle få sin "lukttur"

(från feminina djur)!

Det fick han naturligtvis. Jag har märkt att han tycker att det är väldigt roligt att åka med till olika ställen bara han får gå ut på sina "luktturer" och sprätta med baktassarna! Ibland så det riktigt ryker. Gulle-vovven! Han känner väl något riktigt intressant då, kanske någon herrdoft som han måste sparka över så att tiken som gått där ska känna hans doft enbart! De är roliga de små liven. Vet inte vad jag skulle göra utan honom. 

Numera sover han i sängen. Jag låter honom göra det. Sedan sorgen efter Lexi avtog lite, vägrade han att ligga ensam under natten. Han var ju van vid att alltid ha henne i närheten. Så jag lät honom sova med mig i sängen. Jag hade inte hjärta att neka honom! Nu har det gått så långt att han börjar säga till mig redan före klockan 12 att han vill att vi ska gå och sova! Han kan gå iväg en stund, men när jag inte kommer då går han tillbaka till mig i köket (eller var jag är) och försöker igen .. och igen. Jag har nog börjat lägga mig något tidigare, kanske vid ett-tiden istället för två- eller  tretiden. Alltid något!

Allhelgonahelg ...

... eller Halloween?

Ibland blir jag bara så less på dessa helger! Allt blir till en enda stor köpfest. Det ska bara köpas, köpas, köpas och köpas! Det ska vara fin mat, kanske vin därtill. Barnen (och vuxna också) ska ha en massa godis. Det ska kläs ut,  gås ut och skrämma folk,  tigga "treat" eller ge "trick".  (Just Halloween.)  Skäras ut pumpaansikten, kokas pumpasoppa, köpas färdig-kokt helgskinka (som är så knastrig och seg så jag vet inte vad!) och så laxen i vilken form den nu än må vara. Ingen ände på allt. 

Jag vet inte, men förr tyckte jag faktiskt att det var skillnad på helgerna. Adventshelgerna och Lucia var egentligen inte heller så speciella. Vi lussade inte hemma, först när vi började skolan. Ingen adventskalender när vi var små. Inte heller glögg. Mamma bakade pepparkakor och vanliga vete-bullar förstås, men inget lusse-bröd.  (Pappa tyckte inte om det!) Till julen hade man skinkan, lutfisken, sillen och risgrynsgröten. Jesus födelse hörde nog mer till julenfirandet då än nu. Till nyåret vet jag egentligen inte om det var något speciellt direkt. Lite godare mat förstås eller rester från julen och Pommac till tolvslaget! Påsken hade sina ägg och sillen förstås. Långfredagen då vi fick ta det lugnt! Björkris utifrån björkarna på gården. Möjligen att det fanns någon påse med äggliknande godis! Pingsten var inte heller någon anmärkningsvärd helg direkt. Midsommar, då ungbjörkar sattes runt bron och det eventuellt kläddes en majstång. Vi åt vanligtvis röding på midsommar.  Stor, fet, härligt röd röding! Med gräslökssås och potatis. Alltid potatis till allt! Tror inte vi åt sill då; pappa tyckte inte om sill och då blev det vanligtvis så att vi inte åt så mycket sill. Ansjovis kunde det däremot bli istället. Kräftorna var något som helt hoppades över! Surströmmingen däremot, trots att pappa inte tyckte om den heller, men oftast var vi bjudna till t ex mina mostrar eller så kom de till oss! Så jag älskade den fisken! Åt den från fyra års ålder, tror jag. Tyckte om den från första tuggan! (Har en burk på lut, som jag egentligen hade tänkt ta den här helgen, men det blev inte så.)  Så är vi framme vid Alla Helgons Helg. Det var också en helg som gick i stillhetens tecken. Inget särskilt i matväg direkt, men ofta blev det en älgstek, god sås, potatis och pressgurka. Himmelskt gott, tyckte vi! (Det hade ju varit älgjakt och om de hade haft tur hade de fått skjuta en älg.) Nästan spartanskt tycker jag, om man jämför med idag. Men samtidigt så kände vi faktiskt att det var helg ändå! Mamma hade alltid städat, bytt gardiner, eventuellt fernissat korkmattan i köket, bakat en massa kakor, bullar och sockerkaka. (Tror inte det räcker med sju sorters kakor.)  Så nog var det helg alltid!

Julen gick i samma (sparsmakade) tecken. Inga berg av paket som ska slitas papperet av som barnen idag får, utan mest sådant som vi i alla fall måste ha. Underkläder,  strumpor, mössa, vantar, ritblock, blyertspenna, sudd, någon docka ibland (då var lyckan stor), någon annan leksak, annat i klädväg.  Jag var glad över det jag fick! Vi var inte vana vid annat. Ändå var det alltid så att det var antalet julklappar/paket som var det viktiga! Man fick ju alltid höra hur många andra fick (alltid fler), och ibland lurades man lite (ljög?) och sa att man fått fler! T ex om man fått tre pennor i ETT paket räknade man det som TRE osv.  En vit lögn, men som sagt det hade betydelse ändå!

Ja, nu har den här helgen varit och farit! Inget särskilt har hänt. Jag var till graven både fredag och lördag och tände ljus. Det är nog det mest fridsamma man kan tänkas göra. Jag kände ett sån't lugn och en ro som är svår att förklara. Ljusen brann, folk gick omkring och småpratade i viskande ton och tittade på gravarna. Kan tänka att de kommenterade de gravar som inte var uppsnyggade. Pappas, mammas och Rolfs grav har nog varit eftersatt ett tag, men nu har jag bestämt att det är lika bra att bara en har hand om det övergripande, jag t ex, så får de andra göra hur de vill.  Det är svårt det där när ingen av oss mår bra! Jag hoppas att mamma förlåter oss! Hon ville alltid att det skulle vara fint och hon tyckte så mycket om blommor. De ska inte saknas i fortsättningen, kära mamma!

Ut och dansa ...

... kanske det!

På den gamla "goda" tiden!

Funderar allvarligt på att uppsöka ett dansställe. Jo, ni läste rätt! Förvånad? Ja, jag är det åtminstone. Har inte varit ute och dansat de senaste 30 åren, tror jag. Lasse var inget för det. (Tror att det bara var ett raggningsställe för honom på den tid det begav sig!) "Före Lasse .." var jag jämt ute på olika ställen med mina kompisar och DANSADE! För mig var det inte att få tag på en "karl" som var prioritet nr 1, utan dansen. Jag älskade att dansa! Dessutom hade jag väldigt roligt under tiden. Man blev ju inte uppbjuden HELA kvällen! (Fast ibland så blev det nästan så, eftersom man lärde känna väldigt många.) Oj så många roliga incidenter jag skulle kunna berätta! Vad vet man; de kanske kommer på pränt så småningom. 

Vårt favoritställe var krogen "Krogen" på Ålidhem (Umeå). Dit gick vi för det mesta. (De hade en väldigt bra "skivspelare", DJ, som jag nu glömt namnet på.) Ofta funderade vi på vart vi skulle gå, men jag tror vi visste var vi skulle hamna i slutändan i alla fall! Det gällde bara att inte komma för sent, då kunde borden vara slut och det ville vi absolut inte! Så vi kom många gånger alldeles för tidigt och fick sitta och vänta in folk, men vad gjorde det; vi kunde uppdatera oss om de senaste händelserna under tiden! (Då menar jag frågor av typ: "Hur långt har du hunnit på din uppsats?", "Hur gick tentan?", "Har du fått tag i boken om ...?" osv.) "Bordet" var ett måste! Där samlades vi, satt och fnittrade och skrattade, läskade oss med varsin mellanöl och berättade om diverse lustiga, spännande, otroliga, romantiska saker som hände under kvällen. Naturligtvis spanade vi också! Alltid var det någon av oss som hade blivit kär i någon som måste "bevakas". Ibland hände det också att just den man bevakade kom och bjöd upp till just den låten som man gillade mest för tillfället (en tryckare oftast). Lyckan var gjord! Ja, det behövdes inte mycket ... 

Sven Arefeldt

Men att få dansa! Det spelade ingen roll om det var disco-låtar, vals, Sven Arefeldts Kinabåt eller hambo. Som ni hör var utbudet på olika dansinslag varierande! Det gjorde det ännu roligare, t ex att få se värsta innekillen dansa en hambo. Många log nog i mjugg där! Råkade man en sådan kväll ha "ostadigt" på fötterna (då menar jag inte att man druckit, utan nya högklackade skor) kunde det också bli roligt. Minns speciellt en händelse där jag blev uppbjuden av en eftertraktad kille för första gången, just till en hambo och jag i platåskor ... han bjöd aldrig upp mig igen, sorgligt nog! Efter den dansen tog den nu ljumma, halvurdruckna mellanölen slut! I vanliga fall räckte ett stop hela kvällen för mig. Jag var ju där för att dansa på två stadiga ben, inte bli berusad! Tog sista slurken vid halvettiden. "Halvettiden" var också uppbrottssignalen. Efter den var det bara de "desperata" som var kvar!!

Den stora frågan är nu: Finns det sådana ställen där man kan ha ett bord hela kvällen? En trygghet, något att gå tillbaka till? Minns en gång när en kusin tog mig med till Trehörningssjö på dans. Där stod damerna och trängdes och knuffades på ena sidan medan herrarna stod på den andra sidan och inspekterade utbudet. Jag led!!!! Var/är det alltid så på "vanliga" danslokaler? Tror inte jag klarar av det. Då står jag t o m över det här med dansandet och stannar hemma! Synd på så lurviga ben, men så är det bara. Om någon läser detta och vet svar, kontakta mig omgående! 

Hunden...

 ... som är kvar!

Max och Lexi

Lille Max sörjer! Jag har än en gång fått bevisat för mig att hundar sörjer, likaväl som människor. Jag minns bara hur det var när Lasse dog. (Då tror jag också på att Lasse faktiskt kom den natten och tog farväl av oss! Kan inte förklara hundarnas beteende på något annat sätt.) Lexi blev mer bunden till mig efter det. Hon hade ju alltid varit Lasses hund, men nu ville hon inte lämna mig för en sekund ens! Max däremot, låg uppe vid fönstret ut mot gården och spanade, väntade på att Lasse skulle komma tillbaka. Han kom ner för att äta och gå ut, men annars låg han där uppe ensam i två månader. Efter det började han komma ner då och då och till slut var det som vanligt. Nu sörjer han vännen Lexi. Omåttligt. Trots att hon var den som bestämde! Hon tog hans tuggisar (sparade sina egna, halvätna som Macke eventuellt/ofta fick ta sedan; det tyckte han var bra för då var de  "uppmjukade"!), tog hans mindre sängplats och snodde ihop sig i (tyckte Macke också var bra, då han kunde breda ut sig i hennes större korg!) skulle alltid ut först ( vilket Macke föredrog; han ville ju gå och "snusa" i hennes fotspår!) och skulle även ha "smaskens" först, vilket Macke inte alls hade något emot, eftersom han visste att han alltid fick han också, efter henne! 

Max sörjer

Men nu har han ingen att "släppa före"! Han står ibland på sin sida, den vänstra, uppe vid fönstret och lägger ner nosen på hennes plats och sedan ylar han, svagt, svagt men väldigt ledsamt! Likadant när han går ut. Då kan han bli sittande på gården och bara yla så där tyst och ledsamt. Är det inte sorg och saknad så vet jag inte vad! Han har heller inte ätit. Varken torrfodret de båda alltid fått eller smaskens, korv t ex eller smakbit vid min kvällsfika. Förut var det alltid han som kom och sa till när det var dags för  min kvällsfika, men inte nu längre. Har även försökt att få i honom näringslösning, men jag tror ändå att han spottade ut det mesta. Lite rund om magen har han ju varit, så han har ju haft att ta av, men det går ju inte att vara helt utan mat! Druckit har han gjort som tur är.

Därför åkte jag in till Ö-vik med honom en dag. Lät honom gå och nosa i lite nya spår utanför där min syster Ingrid bor. Då blev det lite mer fart på honom! Sedan gick vi upp till Ingrid och det tyckte han var roligt. Gick direkt fram till hennes kylskåp och mycket riktigt så fanns där något som han tyckte om och faktiskt åt, köttbitar! Han fick även smaka en kakbit och den gick också ner. Sedan åkte vi till min andra syster, Mari och deras hund Elvis. De hoppade om varandra ett bra tag och Mari gosade med honom! Han fick även en promenad tillsammans med Anders, Maris man. Självklart blev det smaskens även här, kyckling! Så jag tror att han kände sig ganska nöjd! 

När vi sedan åkte hem sov han faktiskt i bilen. Det brukar han inte göra, tycker nog inte om att åka bil, egentligen! Var lugn hela kvällen och låg nere i köket där jag var. Bara det var ovanligt. Efter den här trippen så har han faktiskt börjat äte lite. Jag kan inte sätta fram bara torrfoder till honom. Det behöver vara något annat däri också, men alltid slinker det ner några kulor torrfoder. Jag hoppas att det är början till ett normalare "liv" för honom! Matte har just tagit huvudvärkstabletter och te och en macka som han faktiskt ville smaka en bit av! Nu ligger han här bredvid och snarkar! Så hoppet finns!

Dagar vid havet

Vi var ju även i Umeå för någon vecka sedan, men då var det nog lite för tidigt! Han åt nästan inget alls under de dagarna, förutom näst sista dagen då vi hade gått en tur på golfbanan också. Då var han nog riktigt hungrig! Inte bara torrfoder, utan uppblött sådant med lite smält smör droppat över, då gick lite av det ner. Där hade han också turen/oturen att stöta på  en löpande tik det första han gjorde! Sedan var det bara ut på promenad som gällde!

Jag tror ändå att det kommer att lösa sig. Man har ju faktiskt hört om hundar som sörjt sig till döds! Ett tag var jag faktiskt orolig, men det tycktes som om han ändå blev lite piggare av den lilla näringslösning han fick i sig. Nu vet jag att om det här fortsätter, så kan man alltid ta till den! Då får man bara se till att han sväljer den! Men som sagt, jag tror att prognosen är god!

En hund ...

... begraven.

Lexi, lillgumman, gick till de sälla jaktmarkerna häromnatten. Jag har en längre tid tyckt att någonting med henne kändes fel, trodde att hon kunde vara sjuk. Det jag trodde var att även hon hade fått diabetes. Hon drack mycket, tiggde mat hela tiden och skulle ut och kissa ofta, både dag och natt. Men trots att hon åt ganska mycket så var hon ändå mager. Humöret var det inget fel på, hon har varit precis likadan nu som förut, kanske lite mer ihärdig! En sak jag tänkt på nu är att hon inte velat att man skulle stryka henne över ryggen eller magen, allrahelst magen!

I fredags lyckades hon krångla sig ur kopplet och stack iväg. Jag ropade och ropade förstås när jag såg att hon var borta, men hon kom inte. Satte mig i bilen och körde in mot byn och mot Markus, sedan andra hållet, Kravattnet och skogsbilvägen vid sidan av Kravattnet. Ingen hund. När jag kom hem låg hon på bron. Utpumpad, andfådd och darrig. Men det var ju inget konstigt! Hur långt hon hunnit springa under den här timmen vågar jag inte ens gissa! Hon hade druckit ur vattenskålen i alla fall och när jag fyllt på den drack hon upp även det. Sedan var hon som vanligt igen!

På kvällen när hon skulle krypa ihop i korgen ylade hon till några gånger innan hon fann en bra liggställning. Jag klämde på benen, eftersom det såg ut som om hon hade besvär med dem. Kände inget konstigt och sedan hon lagt sig såg det ut att vara bra. Jag trodde att hon kunde ha kramp och försökte få henne att dricka, men det ville hon inte. Men under natten kräktes hon och t o m bajade inne, vilket hon aldrig gjort på senare år! Hon gnällde ganska mycket och ville ut, så jag gick ut med henne flera gånger. Till slut la jag mig på soffan och hon hoppade upp på bänken bredvid, la sina tassar på mitt huvud och gnällde lite innan hon la sig och verkade somna. Jag somnade också.

På morgonen pratade jag med Lexi och Max som jag brukar, satte på radio och lyssnade på Melodikrysset. Bl a spelade de "Sunny girl" med Hep Stars och medan den spelades hojtade jag till Lexi att nu fick hon väl vakna. Men när hon inte rörde sig det minsta gick jag fram till henne och då förstod. Hon var död! Kunde inte fatta men var ju tvungen att inse att så var det. Jag fick en chock. Kände hur hjärtat började rusa, blev alldeles het i kroppen och såg stjärnor framför ögonen. Så jag la mig med huvudet vid hennes huvud och grät.

Spanar'n! Ingen kunde ta sig
förbi här inte, utan att Lexi såg
det och varskodde!

Senare, när jag burit ut henne till duschen, klämde jag ordentligt på hennes magen och kände en massa knölar som inte borde ha funnits där. Cancerknölar? Jag vet förstås inte men det kan ha varit det och hur länge hon haft dem vet jag inte heller. Men före jul vet jag att jag började iaktta något som förändrats med henne, trots att det inte märktes så mycket. Mer som en känsla jag fick för hon har inte betett sig som om hon skulle vara sjuk på något sätt!

Nu hoppas jag att Lexi har hittat Lasse, hennes älskade husse! Kanske är de ute och går i en härlig skog någonstans tillsammans och hon får springa lös utan koppel. Hon kan höra husse vissla henne tillbaka och hon vänder med glädje och springer till honom. Sedan hoppar och studsar hon runt omkring honom. Kanske får han sig till och med ett litet nafs och en puss på näsan! 

Älskade, omöjliga, rara, intelligenta, hopplösa, förståndiga ADHD-hund! Sov så gott, Lexi-gumman!

Drömde i natt...

... att Lasse tog farväl!

Allt konstigt ska man behöva genomlida t o m när man inte är vaken! Jag har, som jag sagt tidigare drömt om Lasse i stort sett varje natt. Han har alltid varit med på något hörn, som att jag drömt att jag gått och väntat på att han ska komma hem efter att ha jobbat borta under veckan. Ibland hinner han hem så att han kan berätta om olika saker som hänt eller också fortsätter drömmen nästa natt och han kommer hem då! Han har t o m berättat om hur jag ska göra med vissa saker jag gått och grubblat på. Så det har inte känts riktigt som om han ÄR borta. Det har varit en sorts tröst i sig, faktiskt!

Lasse liten beundrar kusinens
moped!

Men i natt var det annorlunda. Jag vet att jag drömde mycket mer än det som jag nu kan komma ihåg. (Det brukar inte vara så. Jag brukar komma ihåg det mesta när jag vaknar.) Han var inte riktigt sig själv. Från början såg han ut att vara i 50-års åldern. Han stod och putsade bilen, en gammal PV. "Den har varit lerig länge nog", svarade han. "Men ska du inte komma in och äta?", frågade jag."Det har jag inte tid med", svarade han då. "Tid", undrade jag. "Det är mycket som ska hinnas med nu", svarade han och halvsprang in. Där inne gick han fram och tillbaka, in och ut ur rummen och under tiden blev han allt yngre. Jag stod kvar ute på bron och tittade in genom dörren på honom. Kände mig väldigt rädd, ängslig. Fick som en känsla av att nu är det dags! För vad vet jag inte. Samtidigt tänkte jag att det här är nog en dröm! 

Lasse med "Pentan"

Till slut kom han ut och sa: "Nu är allt ordnat!". Undrade tyst vad som kunde ha blivit ordnat med. Frågade inte. Nu såg han ut att vara ungefär i 20-års åldern. Gick fram till PVn igen och putsade lite till. "Så där", sa han. "Nu är jag klar! Nu behöver du mig inte längre, så det är dags att jag ger mig av!" Så gav han mig en stor kram, log och satte sig i bilen. Jag bara som frös till is, men tänkte samtidigt att det här har jag ju vetat om. Innerst inne! I nästa sekund startade han bilen och då var det inte en bil längre, utan en motorcykel! En gammal, röd "Indian". Kunde läsa ordet på sidan på tanken. Så tittade han på mig, rusade motorn (lät som om avgasröret var otätt), höjde handen och försvann bortåt vägen. Jag stod kvar länge och lyssnade till mullret av motorcykeln, tills det blev tyst. Jag kände mig alldeles tom inuti, med gråten i halsen. När jag vaknade så grät jag. Inget litet hulkande utan riktigt ordentligt!

Önskar att jag hade sluppit den här drömmen. Det är länge sedan jag vaknade av att jag grät. Jag har hela dagen gått omkring med en konstig känsla i kroppen. Malande, obehaglig känsla. Det är därför jag skriver ner det här. (Hade nog inte gjort det annars! Men kanske det känns bättre om jag kan läsa det i svart på vitt.) Det är inte lönt att jag går och lägger mig. Vill inte hamna i samma dröm igen, vilket mycket väl skulle kunna hända. Jag vill inte ens försöka mig på en tolkning. (Gör inte alltid det annars heller; en dröm är en dröm!) Jag har inget emot att jag drömmer jämt, men den här hade jag, som sagt, kunnat vara utan!

Letade fram Lasses gamla fotoalbum och där hittade jag en bild på honom bredvid en PV, en av hans första bilar - om inte den första! Kan ha sett den bilden förut, men kan inte påminna mig om att jag har det. Men hjärnan kan ha sparat informationen i så fall! Likadant med motorcykeln. Lasse har alltid varit förtjust i dem och jag vet att han pratat om en "Indian" i upprostat skick som han hade tänkt ta sig an. Hans pappas tror jag. Men jag har aldrig sett någon på riktigt. Nej, det är inte lönt att försöka hitta förklaringar. Drömmen drömdes och nu finns den i mitt medvetande också!

Jordbruket...

... har förändrats!

Tänk vilken skillnad det är på hur slåttern går till idag i jämförelse med för 50 år sedan! Nu står de stora, vita (ja, t om rosa är de nu) rullarna på åkrarna lite överallt i vårt land istället för hässjorna. Då kunde det pågå i dagar, beroende på hur många man fick ihop till hjälp. Idag är det oftast en man som sköter allt själv och det är gjort på en dag eller två! (Tänker storleksmässigt på de åkerfält vi hade). 

Pappa var lite trög i starten,  men när det väl kom igång, så var det liar som skulle slipas, räfsor som skulle få nya pinnar och ev någon häst som skulle lånas.  (Sedan vi tagit bort vår egen häst, gamla Freja.)  Tills pappa ett år kom på att det kanske gick att sätta bilen framför skaklarna till höräfsan. Det gick alldeles utmärkt, så det året kördes höet ihop av en  grön PV -58!  Då gällde det för oss att vara snabba  i vändningarna, vi med räfsorna,  för att få ihop hösträngarna! Det gick i ett huj!  Mycket skratt och stoj blev det och mycket jordgubbssaft, sockerkaka och "hast-bullar"!  Mammas  goda hastbullar är för evigt sammankopplade med slåtter!

Förmiddagskaffe-paus ska det vara, förstås!

Oftast var min moster B och hennes familj här och hjälpte oss. Även grannen Markus, särskilt de senare åren innan vi tog bort sista kon; han hade traktor. Något år kom t o m farmor och pappas bror upp. Jag minns en av de gångerna farmor var här. Då började det helt plötsligt blåsa kraftigt, bara så där. Det visade sig vara en virvelvind, tillräckligt kraftig för att lyfta mig en bra bit upp. Hade inte farmor tagit tag i min fot och dragit ner mig så vet jag inte vad som kunde ha hänt! Vägde inte så mycket på den tiden; 6 år tror jag att jag var. Vi hade börjat hässja längst ner på åkern mot sjön, så det var en bit att ta sig upp till huset. Vi fick hålla oss fast i varandra och verkligen streta oss fram! Vilket äventyr, kan man ju säga så här i efterhand, när allt gick bra! På eftermiddagen fick vi börja om, för allt hade ju blåst omkring riktigt ordentligt.

Ingrid, min ett år yngre syster, var aldrig med ute under slåttern. Hon var så pass allergisk, innan hon hade fått alla dessa allergisprutor hon tog under några år, att hon kunde bli väldigt dålig! (Någon slags hyposensibilisering redan då?) Hon tyckte det var trist att sitta inne ensam de år när våra kusiner var här, men annars tyckte hon nog att det var skönt att inte behöva vara ute och räfsa! Jag tyckte hon var en riktigt lyckost, tyckte t o m att det var orättvist. Tänkte inte då på hur mycket hon fick lida p g a sin allegi!

Trots att jag fick börja hjälpa till när jag var ganska liten och jag tyckte att det bara var FÖR jobbigt, varmt och svettigt så minns jag ändå slåttern som någonting roligt och som man nästan gick och väntade på. Speciellt om våra kusiner kom med! Det var tider, det! 

Sommaren är kort...

... det mesta regnar bort!

Har ni tänkt den tanken någon gång hittills? Jag har haft den sångraden i mitt huvud länge nu. Den har fastnat! Vågar inte tänka den ända fram, hoppas och tror .... och så kommer nästa:  "Jag tror, jag tror på sommaren. Jag tror , jag tror på sol igen!" Kan ni tänka er blandningen i mitt huvud? Visualisera notlinjer för både vänster och höger hand: på den undre linjen slingrar sig "Jag tror...." fram och på den övre "Sommaren är...." ; båda ljuder samtidigt  (det här, Maria, är lite mer komplicerat än "går ut med ge-ten..) och i tomrummet mellan notlinjerna inar myggen fram! 

Jag glömmer inte sommaren 1973. Just här regnade det då i stort sett hela sommaren. Hela gårdsplanen var som en stor bassäng, vattnet sjönk aldrig undan. I potatislandet plockades inte en enda potatis. Vi hade besök söderifrån och de hade husvagn med. Den sjönk till golvnivå! Otroligt så det kan vara - förra sommaren som var så varm (och jag klagade hela tiden över det). Jag kände lite oro faktiskt redan i våras, när snön aldrig tinade bort någon gång. Lite föraningar; tänk om det blir en regning sommar? OK då, men bara inte som sommaren -73. Än finns det ju tid till bättring! Hör du det, sommaren! ....det mesta regnar bort...

Lexi

Hoppas att det är uppehåll i morgon. Måste ut och försöka plocka lite hundsk...bajs.  I går gjorde Lexi verkligen en rockad. Samtidigt som hon sprang framåt gjorde hon en volt i luften! Hur? Jo, hon var ute i löplinan och fick syn på sommargrannens hund, lilla Göta, och det enda jag såg av henne var ett vitt "flaschande" streck utanför fönstret och ett avgrundsvrål hördes från Lexi. I nästa sekund såg jag Lexi göra en hög volt utanför fönstret och jag rusade ut! Hon hade just landat, lite omskakad, och skulle sätta iväg bort mot grannen, när mitt avgrundsvrål hördes. Inte av denna världen, kan jag försäkra! Lexi blev så paff att hon faktiskt stannade till så att jag hann ta tag i halsbandet på henne. Så här långt brukar hon inte kunna gå i linan, men hon hade faktiskt slitit av stålwiren! Att hon inte ströp sig själv var ett under.

Det blir en solig dag i dag, det vet jag! Sedan blir det mer sol, för då kommer den riktiga sommaren, det vet jag!

Ångermanland...

.. har fått en HERTIG!

Vad ska de nu med ett Hertigdöme till, de här, alla nya prinsarna och prinsessorna? Det kan man ju fråga sig. Hittills har de väl inte gjort så stora affärer av sina hertigdömen. Någon gång har man förstås läst om Kronprinsessans Victorias besök i Västergötland, men det är nog det enda. 

Ett hertigdöme blir vad man gör det till; det säger sig självt! Jag hoppas verkligen  att den lille Nicolas,  när den dagen kommer, vill göra lite PR för SITT hertigdöme, Ångermanland. Han har ingen som helst makt; det finns inga krav och inga skyldigheter från någon sida, men jag hoppas att han tycker att vårt fina landskap är värt att göra något för och att vi kan visa att vi uppskattar honom som hertige. (Det låter rojalistiskt som bara den, eller hur?) Nu är det ju så att vi en gång för länge sedan valde att bli ett kungarike med en kung vars barn skulle bli tronföljare, så jag tycker vi ska vara stolta över våra traditioner. Det är inte många länder som kan skryta med så långtgående traditioner som vi - och jag tycker de gör ett bra jobb för Sverige (i tiden). Jag skulle inte vilja byta!

Den lille, nye ångermanlänningen ska heta Nicolas Paul Gustaf.  Själv trodde jag möjligen Lennart, länge sedan det namnet användes. De här blev bra de också. De är lätta att säga eftersom de som passar tillsammans! Nicolas heter tydligen två bernadottar som andranamn, Lennart och Eugene. Paul heter Chris och flera i hans släkt och Gustaf är ju nästan en självklarhet; det vanligaste kunganamnet i Sverige. Väldigt fina namn. Undrar hur många pojkar som kommer att få heta Nicolas hädanefter?

Jag tycker att det här var något att glädjas åt i strömmen av dåliga nyheter. Har några vänner som drabbats av allvarliga sjukdomar och då känns egentligen inget alls så roligt. Man går och tänker hela tiden och jag får svårt att sova! Man vet att sjukvården kommit långt, men ändå...  Jag ber till något/någon om hjälp  och hoppas att något/någon finns som kan hjälpa! Till syvende och sist har man bara det att ta till!

Min syster...

Myra...går den att äta???

... har fyllt 60!

Så tiden flyger iväg! Jag får nästan ångest när jag tänker på att jag är över 60 år. För har min syster fyllt jämnt så ligger jag ju alltid ett år före! När man var yngre så var ju 60-åringarna gamla; pappa fyllde 60 år det år jag började vara ihop med Lasse. Då hade jag inte ens fyllt 30! Kommer ihåg att Ingrid och jag alltid tyckte att mamma var så gammal när hon fick första barnet, alltså mig! Hon var 25 år och det får man idag räkna som väldigt ungt. Vi t o m avundades en klasskompis till Ingrid; hennes mamma var 16 år när hon födde första barnet! Vilken ung och tjusig mamma hon hade. Vår mamma som var så gammal och pappa nästan 10 år äldre! Så hemskt!! Vilka ideer man hade!

1959

1965

Ingrid har alltid gått omkring och tittat på världen runt omkring med stora ögon! Förundrats över mycket och sedan handgripligen velat ta i det hon upptäckt och göra något med det. Vår hyresvärdinnas (när vi bodde i Björna samhälle de första åren hyrde vi hos Sigrid Westman) fina glassvanar som svävade omkring på en spegelsjö var ju väldigt lockade! Oj, så jag skrek och drog i hennes kjol för att få henne därifrån! Hon slutade att gå fram till den klaffbyrån när den "svarthyade" betjänten i trä ställdes bredvid - honom var hon rädd för! Strykjärnet var också något förunderligt, tills hon fick tag på det och inte orkade hålla!! Mamma hade väl bara vänt sig om för att lägga ifrån sig något hon strukit; men Ingrid var snabb! Hon hade väl funderat ut i förväg hur det skulle gå till tror jag. Mamma strök med en tjockare duk på köksbordet, Ingrid stod på en stol bredvid... det behövdes inte så lång stund. Aj, aj, aj! Jorden i blomkrukorna kunde kanske vara något som tillförde näring; småstenarna kunde stoppas i näsan om inte annat! Liksom okokta, torkade ärtor! Det hände ju ibland att någon ärta råkat trilla ner på golvet och gömt sig i något hörn! Den hittade givetvis Ingrid! Hyresvärden kunde hon linda runt sitt finger och det inbringade många kolor - och inte bjöd hon mig inte! Hon tyckte väl att jag var en förrädare som nekade henne att göra allt som hon tyckte var roligt. Det var jag väl också, lillgammal, med stränga order från mamma att se efter henne medan hon jobbade i cafeét! Ja, kära Ingrid, det var tider det!

Fyra generationer!

"Ettan"

Sedan har det rullat på. Uno, som till sist blev den hon fastnade för. "Ungarna" som kom så småning-om! Jag kommer ihåg när "vi" väntade Jörgen - oftast kallad "Ettan".  Jag var i Grekland och båtluffade i fem veckor, men tänkte hela tiden på Ingrid, för det var ju nästan "dags"! Jag försökte ringa i hela två veckor, men kom inte fram. När jag till slut fick prata med henne så var det "lugnt". Jag kom hem den 21a juli och Jörgen hade fötts på natten då! Hon hade ju sagt att hon skulle vänta tills jag kom hem och det löftet höll hon! 

Sedan kom Jim och Linda och livet rullade på med allt vad det innebär av lycka och sorg. Fina barn har hon fått och det har gått bra för dem. Som moster är man ju stolt över det och som syster är man ju stolt över sin syster också! Till födelsedagskalaset hade hon som vanligt bakat en massa gott, gjort smörgåstårtor som ett proffs och så Lindas fruktsallad som pricken över i.  

Tack för ett trevligt och roligt födelsedagskalas! Låt det följas av många fler!

1969

Bilden här till höger ser nästan ut som ett foto för någon modetidning på 60-talet! Fuskvind (fast det är äkta vind här) som blåser i håret, ställningen mm. Och knästrumporna förstås! Jag har alltid tyckt om den här bilden!

(Ni får ursäkta att bilderna ligger som de gör - det fungerar inte att få dem dit jag ville!  Så här fick jag i alla fall sätta dit bildtext utan att de "slog i taket").

Nationaldagen...

... har varit och farit ...

 Ja, vi elsker dette landet

Ja, inte  kan  jag  väl  skryta  med  att  jag  firar National-dagen som norrmännen gör! Har varit i Oslo den 17e maj och det var knappt att man kom undan med livet i behåll. Trängseln var enorm och larmet bedövande! Jag hade en liten pappflagga,  men  jag  kom  aldrig upp med handen så att jag  kunde  vifta  med  den! Sällskapet tappade jag efter en kort stund och  fick  stå och vänta  i timmar  på  att de skulle återvända, en efter en, så småningom! Det var inte lönt att börja leta efter dem, så jag stannade där jag var. Det visade sig att vi hade  inte stått så långt ifrån varandra, bara något 100-tal meter.

 Du gamla, du fria..

Vi  har  ju  inte  haft  en officiell Nationaldag så länge, egentligen, trots att vi haft den sedan 1893!  Den  har  ju varit  inofficiell  och officiell och Svenska Flaggans Dag hit och dit. Kom inte riktigt ihåg vad vi hänför dagen till, men ett  aha  unslapp mig när jag läste om Gustav Vasas kröning 1523! (Någon regeringsform från 1809 ingick visst också).  Men  från  1983  lär  vi  ha  haft  6 juni  som  officiell Nationaldag och att den blev helgdag 2005. Helgdag i 10 år och vi firar inte mer än vi gör! Eller är det bara jag som inte firar!

Kungen och Silvia

I lördags, vad gjorde jag då? Jag duschade och åkte in till Björna och skickade iväg ett paket. (Har ett  fadderbarn i Uganda, en 5-årig flicka, som jag hade plockat ihop  lite  grejer  till;   pennor, suddisar, block, målarkritor mm - inte vet jag vad hon vill ha! Tänkte bara skicka något för det kan ju vara roligt för vem som helst att få ett paket!)  Gick in på  Coop och köpte mjölk och ägg.  Åkte  hem  igen. Kollade mejlen. Spelade lite Candy Crunch. Tog insulin-sprutan sedan jag ordnat mat:  kokt  kyckling  med grönsaker.  Inte  så  tokigt  -  men som  Nationaldagsmiddag  var  det  väl  ingen  höjdare direkt.  Tittade inte  ens  på  TV  för att få en glimt av Kungen! Då är inte alla elefanter inne för min del, det kan jag säga! 

 Och den här glömde jag alldeles bort!
Bilden från myTaste.se

Jag  har  grubblat  mycket  på  det  här  om jag ska orka bo kvar här ensam  -  det har gjort mig väldigt nedstämd!  Stugan  är  inte  tömd ännu;  det  vore  något  att  stilla  be  om! Alla kartonger med grejer härinne som jag egentligen vill ställa ut dit så länge. Nu har ju blod-sockervärdena  blivit  så  mycket bättre och det  känner  jag  också, förutom att hjärtat hoppar och far, så jag kan börja göra något. Måste försöka bli av med lite grejer,  finns  ingen  anledning  för  mig att ha kvar allt.  Ska  jag  sedan  flytta  så  måste jag ju i alla fall göra mig av med det mesta, för att få plats i en liten lägenhet! Men när man som jag har samlarmani och svårt att göra sig av med något alls, då känns det ännu mer i hjärtetrakten! Får säga som farmor alltid sa, än en gång: "Håhåjaja, va hunn ä mager!"

Nya sedlar...

... nya tider!

Nya sedlar!

Riksbanken presenterade "stolt"  de nya sedlarna - jag tycker inte om dem! Hade trott det skulle komma något nytt, något som visar vår tid, NU! De här är ju i stort sett i linje med de gamla.  Döda kändisar då som nu. "Kulturresan" kallas de och gjorda av  Göran Österlund,  som också var med och gjorde de vi haft tills nu. Det kunde ju åtminstone varit en kulturresa som visat vårt kulturarv!  Höga Kusten,  Stora Alvaret,  Muddus,  skärgården, stenristningar  m fl platser.  Några av våra nationalparker och/eller andra fina platser som vi är stolta över att ha! Det skulle jag ha uppskattat mer. Varför "gubbar/gummor"? Igen! Tycker inte att gravyren är speciellt bra gjord. Kan inte säga att det blev en bra bild av Greta Garbo; tycker inte att hon "är sig lik"! Inte de andra blev 100% porträttlika heller, eller gnäller jag bara?

Gamla sedlarna; Hej då, Gustav!

De nya sedlarna 20, 50, 200 och 1000 kommer nu i oktober 2015.  (De gamla 20, 50 och 1000 försvinner för gott 30e juni 2016). Först i oktober 2016 kommer nya 100- och 500-krsedlarna. (Medan de gamla 100 och 500 försvinner sista juni 2017). Det gäller att se till att man löser in de man har liggande i madrassen!!!

Mynten blir också nya, förutom 10-krsmyntet, men först 2016 och de gamla verkar kunna användas jämsides.  Ettöringarna och mynten upp till 50-öringarna är ju redan borta, men övriga mynt blir kvar. Läste att enkronan och tvåkronan präglade efter 1875 respektive 1876 är giltiga som betalningsmedel! 5-kronan präglad efter 1954 och 10-kronan efter 1991 (det var väl då den kom) är också OK att använda. Numera är det lite värde i dem, koppar och nickel bara. 

Tidsschema

Mynt som man inte kan betala med längre, är inget värda alls! De kan överhuvudtaget inte lösas in längre, varken på bank eller av Riksbanken - de betraktas som metallskrot! Och där, fel av mig, har de ett värde förstås om de lämnas in till me-tallåtervinnigen. För visst är det så att det man lämnar in dit vägs och man får betalt efter vikten? Tror det. Men många ören lär det nog inte bli!

Kuriosa:  Många äldre mynt med silverinnehåll har smälts ned.  En-kronor efter 1968 innehåller inget silver, två-kronor inget efter1966. Fem-kronorna har inget silverinne-håll, såvida de inte är jubileums-mynt eller så.  Ett undantag:  Den stora fem-kronan från 1935,  största myntet vi haft! Den innehåller 90 % silver! Man skulle haft ett gäng sådana i madrassen. Lite knöligt kanske, men vadå...