En hund ...

... begraven.

Lexi, lillgumman, gick till de sälla jaktmarkerna häromnatten. Jag har en längre tid tyckt att någonting med henne kändes fel, trodde att hon kunde vara sjuk. Det jag trodde var att även hon hade fått diabetes. Hon drack mycket, tiggde mat hela tiden och skulle ut och kissa ofta, både dag och natt. Men trots att hon åt ganska mycket så var hon ändå mager. Humöret var det inget fel på, hon har varit precis likadan nu som förut, kanske lite mer ihärdig! En sak jag tänkt på nu är att hon inte velat att man skulle stryka henne över ryggen eller magen, allrahelst magen!

I fredags lyckades hon krångla sig ur kopplet och stack iväg. Jag ropade och ropade förstås när jag såg att hon var borta, men hon kom inte. Satte mig i bilen och körde in mot byn och mot Markus, sedan andra hållet, Kravattnet och skogsbilvägen vid sidan av Kravattnet. Ingen hund. När jag kom hem låg hon på bron. Utpumpad, andfådd och darrig. Men det var ju inget konstigt! Hur långt hon hunnit springa under den här timmen vågar jag inte ens gissa! Hon hade druckit ur vattenskålen i alla fall och när jag fyllt på den drack hon upp även det. Sedan var hon som vanligt igen!

På kvällen när hon skulle krypa ihop i korgen ylade hon till några gånger innan hon fann en bra liggställning. Jag klämde på benen, eftersom det såg ut som om hon hade besvär med dem. Kände inget konstigt och sedan hon lagt sig såg det ut att vara bra. Jag trodde att hon kunde ha kramp och försökte få henne att dricka, men det ville hon inte. Men under natten kräktes hon och t o m bajade inne, vilket hon aldrig gjort på senare år! Hon gnällde ganska mycket och ville ut, så jag gick ut med henne flera gånger. Till slut la jag mig på soffan och hon hoppade upp på bänken bredvid, la sina tassar på mitt huvud och gnällde lite innan hon la sig och verkade somna. Jag somnade också.

På morgonen pratade jag med Lexi och Max som jag brukar, satte på radio och lyssnade på Melodikrysset. Bl a spelade de "Sunny girl" med Hep Stars och medan den spelades hojtade jag till Lexi att nu fick hon väl vakna. Men när hon inte rörde sig det minsta gick jag fram till henne och då förstod. Hon var död! Kunde inte fatta men var ju tvungen att inse att så var det. Jag fick en chock. Kände hur hjärtat började rusa, blev alldeles het i kroppen och såg stjärnor framför ögonen. Så jag la mig med huvudet vid hennes huvud och grät.

Spanar'n! Ingen kunde ta sig
förbi här inte, utan att Lexi såg
det och varskodde!

Senare, när jag burit ut henne till duschen, klämde jag ordentligt på hennes magen och kände en massa knölar som inte borde ha funnits där. Cancerknölar? Jag vet förstås inte men det kan ha varit det och hur länge hon haft dem vet jag inte heller. Men före jul vet jag att jag började iaktta något som förändrats med henne, trots att det inte märktes så mycket. Mer som en känsla jag fick för hon har inte betett sig som om hon skulle vara sjuk på något sätt!

Nu hoppas jag att Lexi har hittat Lasse, hennes älskade husse! Kanske är de ute och går i en härlig skog någonstans tillsammans och hon får springa lös utan koppel. Hon kan höra husse vissla henne tillbaka och hon vänder med glädje och springer till honom. Sedan hoppar och studsar hon runt omkring honom. Kanske får han sig till och med ett litet nafs och en puss på näsan! 

Älskade, omöjliga, rara, intelligenta, hopplösa, förståndiga ADHD-hund! Sov så gott, Lexi-gumman!