Känner mig så ...

... ledsen!

 Känner mig verkligen ledsen! Vill nog egentligen inte flytta härifrån, så är det! Man är ju inte lastgammal direkt, eller..? Men hur göra det möjligt när jag är ensam? Jag kan ju inte ut och jaga en karl, vem som helst,  bara för att få gratis arbetskraft. Det fanns ju en anledning till att vi flyttade hit, Lasse och jag. Vi trodde att vi skulle kunna göra något fint av det här och framför allt,  att vi skulle trivas här. Det var vi övertygade om. Åtminstone Lasse, som var den som såg att det skulle vara möjligt att göra något av det här stället .. OCH SÅ GÅR HAN OCH DÖR! (Jag hoppas verkligen att han fick tillräckligt mycket ångest-dämpande så han slapp lida med dessa tankar i huvudet också, förutom all fysisk smärta!)

Om de här timmerstockarna kunde berätta......

Nu är det ju bara så; jag vill egentligen inte flytta! Jag satt här i dag och tänkte på mamma! Hon finns här i varje cm av detta hus. Hur mycket hon har haft att kämpa med här, inte bara fruset vatten utan mycket annat också. Dessutom  hade hon ärvt Huntingtons Sjukdom och gifte sig med en karl som definitivt inte skulle ha haft en jordbruksfastighet. Där är det alltid något som måste göras och det mesta av detta fick mamma göra. Pappa skyllde på att han hade ett jobb och när han var ledig skulle han vara ledig! Han jobbade oftast borta under veckorna, så hans lördagar var heliga! Söndagarna var ju det ändå (trots att han inte var religiös) för då vilade man ju! Likadant med semestrarna; då hade han ju SEMESTER! Det betydde att mamma fick passa upp honom i allt!  Som mycket liten tänkte man inte så mycket på detta, men när jag blev så pass stor att  jag började förstå hur orättvist deras förhållande var; oj, så mycket pappa och jag har bråkat! Att han aldrig ställde upp och hjälpte mamma, att han inte underhöll fastigheten lite hela tiden mm mm mm i all oändlighet! Men inte blev det bättre av det! Jag var ju för liten för att förstå något, var slutsatsen! I andra sammanhang har jag alltid fått höra att: "Du som är äldst borde veta bättre!" Oavsett hur gammal jag än blev och oavsett att mina syskon för länge sedan passerat den ålders-gräns där jag först fick höra det.  (Vid 4-års åldern kommer jag ihåg det första ggn i a f.) 

Jag vet att pappa hade en väldigt svår barndom, men borde det då inte vara så att man vill att ens egna barn ska få det bättre? Vi fick aldrig göra något, inte ha några kompisar, inte vara med på några aktiviteter, inte ut och dansa ... inget. Mamma försökte få honom att låta oss göra saker, men hon hade ju ingen "talan", enligt honom! Inte konstigt att man blev som man blev och har fått kämpa med sig själv hela livet! Blyg, tystlåten, utan egna åsikter; att man vågade andas! ...Varför kom jag in på allt det här? Måste vara för att det här var mammas barndomshem, hennes steg jag hör, hennes röst som säger åt mig att jag borde gå och lägga mig och inte sitta uppe för länge! Hon vakar fortfarande över mig och jag tror också att hon skulle vilja ha mig här några år till! Pappa hör jag aldrig; känner aldrig hans närvaro. Lasse däremot, stampar ofta av sig ute på bron och jag kan ibland också höra hans hostharklingar! Verkar som om Macke också kan höra honom ibland, liksom Lexi gjorde! Mycket kan man nog inbilla sig, men när man hör något och man gensat tänker: "Jasså, är han hemma nu, äntligen!" och hundarna lyfter huvudena och lyssnar; vad ska man tro?

Morfar, som byggde detta hus med sina egna händer! Hur kan man bortse från det? Han var en verkligt arbetsam man. Höll på med något hela tiden. Han höll det här stället så fint och prydligt! Det ser man från flygfotot som togs i början av 50-talet! Det förpliktar! Men jag kan aldrig klara av något sådant! Har varken orken eller pengarna. Vill absolut inte ta mera lån än det som redan finns. Hade jag varit yngre ... möjligen. Dessutom har jag ju inga egna barn heller! Mina syskonbarn är inte heller intresserade. Det blir ju jobbigt och går mycket tid till pendling mm. Ja, kära nån, om man visste ... Men jag kände att jag var bara tvungen att få ur mig lite av allt jag gått och funderat och tänkt på.  Kändes som om jag höll på att sprängas av allt ... kan tänka mig det som en del av mina "inte-nyårs-löften"! Få ur mig ett och annat och sedan lämna det bakom mig! Ja, så får jag se det ... inget går ju att få ogjort! Det som varit har varit, kan bara göra något av de dagar som kommer!