En hund ...

... begraven.

Lexi, lillgumman, gick till de sälla jaktmarkerna häromnatten. Jag har en längre tid tyckt att någonting med henne kändes fel, trodde att hon kunde vara sjuk. Det jag trodde var att även hon hade fått diabetes. Hon drack mycket, tiggde mat hela tiden och skulle ut och kissa ofta, både dag och natt. Men trots att hon åt ganska mycket så var hon ändå mager. Humöret var det inget fel på, hon har varit precis likadan nu som förut, kanske lite mer ihärdig! En sak jag tänkt på nu är att hon inte velat att man skulle stryka henne över ryggen eller magen, allrahelst magen!

I fredags lyckades hon krångla sig ur kopplet och stack iväg. Jag ropade och ropade förstås när jag såg att hon var borta, men hon kom inte. Satte mig i bilen och körde in mot byn och mot Markus, sedan andra hållet, Kravattnet och skogsbilvägen vid sidan av Kravattnet. Ingen hund. När jag kom hem låg hon på bron. Utpumpad, andfådd och darrig. Men det var ju inget konstigt! Hur långt hon hunnit springa under den här timmen vågar jag inte ens gissa! Hon hade druckit ur vattenskålen i alla fall och när jag fyllt på den drack hon upp även det. Sedan var hon som vanligt igen!

På kvällen när hon skulle krypa ihop i korgen ylade hon till några gånger innan hon fann en bra liggställning. Jag klämde på benen, eftersom det såg ut som om hon hade besvär med dem. Kände inget konstigt och sedan hon lagt sig såg det ut att vara bra. Jag trodde att hon kunde ha kramp och försökte få henne att dricka, men det ville hon inte. Men under natten kräktes hon och t o m bajade inne, vilket hon aldrig gjort på senare år! Hon gnällde ganska mycket och ville ut, så jag gick ut med henne flera gånger. Till slut la jag mig på soffan och hon hoppade upp på bänken bredvid, la sina tassar på mitt huvud och gnällde lite innan hon la sig och verkade somna. Jag somnade också.

På morgonen pratade jag med Lexi och Max som jag brukar, satte på radio och lyssnade på Melodikrysset. Bl a spelade de "Sunny girl" med Hep Stars och medan den spelades hojtade jag till Lexi att nu fick hon väl vakna. Men när hon inte rörde sig det minsta gick jag fram till henne och då förstod. Hon var död! Kunde inte fatta men var ju tvungen att inse att så var det. Jag fick en chock. Kände hur hjärtat började rusa, blev alldeles het i kroppen och såg stjärnor framför ögonen. Så jag la mig med huvudet vid hennes huvud och grät.

Spanar'n! Ingen kunde ta sig
förbi här inte, utan att Lexi såg
det och varskodde!

Senare, när jag burit ut henne till duschen, klämde jag ordentligt på hennes magen och kände en massa knölar som inte borde ha funnits där. Cancerknölar? Jag vet förstås inte men det kan ha varit det och hur länge hon haft dem vet jag inte heller. Men före jul vet jag att jag började iaktta något som förändrats med henne, trots att det inte märktes så mycket. Mer som en känsla jag fick för hon har inte betett sig som om hon skulle vara sjuk på något sätt!

Nu hoppas jag att Lexi har hittat Lasse, hennes älskade husse! Kanske är de ute och går i en härlig skog någonstans tillsammans och hon får springa lös utan koppel. Hon kan höra husse vissla henne tillbaka och hon vänder med glädje och springer till honom. Sedan hoppar och studsar hon runt omkring honom. Kanske får han sig till och med ett litet nafs och en puss på näsan! 

Älskade, omöjliga, rara, intelligenta, hopplösa, förståndiga ADHD-hund! Sov så gott, Lexi-gumman!

Drömde i natt...

... att Lasse tog farväl!

Allt konstigt ska man behöva genomlida t o m när man inte är vaken! Jag har, som jag sagt tidigare drömt om Lasse i stort sett varje natt. Han har alltid varit med på något hörn, som att jag drömt att jag gått och väntat på att han ska komma hem efter att ha jobbat borta under veckan. Ibland hinner han hem så att han kan berätta om olika saker som hänt eller också fortsätter drömmen nästa natt och han kommer hem då! Han har t o m berättat om hur jag ska göra med vissa saker jag gått och grubblat på. Så det har inte känts riktigt som om han ÄR borta. Det har varit en sorts tröst i sig, faktiskt!

Lasse liten beundrar kusinens
moped!

Men i natt var det annorlunda. Jag vet att jag drömde mycket mer än det som jag nu kan komma ihåg. (Det brukar inte vara så. Jag brukar komma ihåg det mesta när jag vaknar.) Han var inte riktigt sig själv. Från början såg han ut att vara i 50-års åldern. Han stod och putsade bilen, en gammal PV. "Den har varit lerig länge nog", svarade han. "Men ska du inte komma in och äta?", frågade jag."Det har jag inte tid med", svarade han då. "Tid", undrade jag. "Det är mycket som ska hinnas med nu", svarade han och halvsprang in. Där inne gick han fram och tillbaka, in och ut ur rummen och under tiden blev han allt yngre. Jag stod kvar ute på bron och tittade in genom dörren på honom. Kände mig väldigt rädd, ängslig. Fick som en känsla av att nu är det dags! För vad vet jag inte. Samtidigt tänkte jag att det här är nog en dröm! 

Lasse med "Pentan"

Till slut kom han ut och sa: "Nu är allt ordnat!". Undrade tyst vad som kunde ha blivit ordnat med. Frågade inte. Nu såg han ut att vara ungefär i 20-års åldern. Gick fram till PVn igen och putsade lite till. "Så där", sa han. "Nu är jag klar! Nu behöver du mig inte längre, så det är dags att jag ger mig av!" Så gav han mig en stor kram, log och satte sig i bilen. Jag bara som frös till is, men tänkte samtidigt att det här har jag ju vetat om. Innerst inne! I nästa sekund startade han bilen och då var det inte en bil längre, utan en motorcykel! En gammal, röd "Indian". Kunde läsa ordet på sidan på tanken. Så tittade han på mig, rusade motorn (lät som om avgasröret var otätt), höjde handen och försvann bortåt vägen. Jag stod kvar länge och lyssnade till mullret av motorcykeln, tills det blev tyst. Jag kände mig alldeles tom inuti, med gråten i halsen. När jag vaknade så grät jag. Inget litet hulkande utan riktigt ordentligt!

Önskar att jag hade sluppit den här drömmen. Det är länge sedan jag vaknade av att jag grät. Jag har hela dagen gått omkring med en konstig känsla i kroppen. Malande, obehaglig känsla. Det är därför jag skriver ner det här. (Hade nog inte gjort det annars! Men kanske det känns bättre om jag kan läsa det i svart på vitt.) Det är inte lönt att jag går och lägger mig. Vill inte hamna i samma dröm igen, vilket mycket väl skulle kunna hända. Jag vill inte ens försöka mig på en tolkning. (Gör inte alltid det annars heller; en dröm är en dröm!) Jag har inget emot att jag drömmer jämt, men den här hade jag, som sagt, kunnat vara utan!

Letade fram Lasses gamla fotoalbum och där hittade jag en bild på honom bredvid en PV, en av hans första bilar - om inte den första! Kan ha sett den bilden förut, men kan inte påminna mig om att jag har det. Men hjärnan kan ha sparat informationen i så fall! Likadant med motorcykeln. Lasse har alltid varit förtjust i dem och jag vet att han pratat om en "Indian" i upprostat skick som han hade tänkt ta sig an. Hans pappas tror jag. Men jag har aldrig sett någon på riktigt. Nej, det är inte lönt att försöka hitta förklaringar. Drömmen drömdes och nu finns den i mitt medvetande också!

Jordbruket...

... har förändrats!

Tänk vilken skillnad det är på hur slåttern går till idag i jämförelse med för 50 år sedan! Nu står de stora, vita (ja, t om rosa är de nu) rullarna på åkrarna lite överallt i vårt land istället för hässjorna. Då kunde det pågå i dagar, beroende på hur många man fick ihop till hjälp. Idag är det oftast en man som sköter allt själv och det är gjort på en dag eller två! (Tänker storleksmässigt på de åkerfält vi hade). 

Pappa var lite trög i starten,  men när det väl kom igång, så var det liar som skulle slipas, räfsor som skulle få nya pinnar och ev någon häst som skulle lånas.  (Sedan vi tagit bort vår egen häst, gamla Freja.)  Tills pappa ett år kom på att det kanske gick att sätta bilen framför skaklarna till höräfsan. Det gick alldeles utmärkt, så det året kördes höet ihop av en  grön PV -58!  Då gällde det för oss att vara snabba  i vändningarna, vi med räfsorna,  för att få ihop hösträngarna! Det gick i ett huj!  Mycket skratt och stoj blev det och mycket jordgubbssaft, sockerkaka och "hast-bullar"!  Mammas  goda hastbullar är för evigt sammankopplade med slåtter!

Förmiddagskaffe-paus ska det vara, förstås!

Oftast var min moster B och hennes familj här och hjälpte oss. Även grannen Markus, särskilt de senare åren innan vi tog bort sista kon; han hade traktor. Något år kom t o m farmor och pappas bror upp. Jag minns en av de gångerna farmor var här. Då började det helt plötsligt blåsa kraftigt, bara så där. Det visade sig vara en virvelvind, tillräckligt kraftig för att lyfta mig en bra bit upp. Hade inte farmor tagit tag i min fot och dragit ner mig så vet jag inte vad som kunde ha hänt! Vägde inte så mycket på den tiden; 6 år tror jag att jag var. Vi hade börjat hässja längst ner på åkern mot sjön, så det var en bit att ta sig upp till huset. Vi fick hålla oss fast i varandra och verkligen streta oss fram! Vilket äventyr, kan man ju säga så här i efterhand, när allt gick bra! På eftermiddagen fick vi börja om, för allt hade ju blåst omkring riktigt ordentligt.

Ingrid, min ett år yngre syster, var aldrig med ute under slåttern. Hon var så pass allergisk, innan hon hade fått alla dessa allergisprutor hon tog under några år, att hon kunde bli väldigt dålig! (Någon slags hyposensibilisering redan då?) Hon tyckte det var trist att sitta inne ensam de år när våra kusiner var här, men annars tyckte hon nog att det var skönt att inte behöva vara ute och räfsa! Jag tyckte hon var en riktigt lyckost, tyckte t o m att det var orättvist. Tänkte inte då på hur mycket hon fick lida p g a sin allegi!

Trots att jag fick börja hjälpa till när jag var ganska liten och jag tyckte att det bara var FÖR jobbigt, varmt och svettigt så minns jag ändå slåttern som någonting roligt och som man nästan gick och väntade på. Speciellt om våra kusiner kom med! Det var tider, det! 

Sommaren är kort...

... det mesta regnar bort!

Har ni tänkt den tanken någon gång hittills? Jag har haft den sångraden i mitt huvud länge nu. Den har fastnat! Vågar inte tänka den ända fram, hoppas och tror .... och så kommer nästa:  "Jag tror, jag tror på sommaren. Jag tror , jag tror på sol igen!" Kan ni tänka er blandningen i mitt huvud? Visualisera notlinjer för både vänster och höger hand: på den undre linjen slingrar sig "Jag tror...." fram och på den övre "Sommaren är...." ; båda ljuder samtidigt  (det här, Maria, är lite mer komplicerat än "går ut med ge-ten..) och i tomrummet mellan notlinjerna inar myggen fram! 

Jag glömmer inte sommaren 1973. Just här regnade det då i stort sett hela sommaren. Hela gårdsplanen var som en stor bassäng, vattnet sjönk aldrig undan. I potatislandet plockades inte en enda potatis. Vi hade besök söderifrån och de hade husvagn med. Den sjönk till golvnivå! Otroligt så det kan vara - förra sommaren som var så varm (och jag klagade hela tiden över det). Jag kände lite oro faktiskt redan i våras, när snön aldrig tinade bort någon gång. Lite föraningar; tänk om det blir en regning sommar? OK då, men bara inte som sommaren -73. Än finns det ju tid till bättring! Hör du det, sommaren! ....det mesta regnar bort...

Lexi

Hoppas att det är uppehåll i morgon. Måste ut och försöka plocka lite hundsk...bajs.  I går gjorde Lexi verkligen en rockad. Samtidigt som hon sprang framåt gjorde hon en volt i luften! Hur? Jo, hon var ute i löplinan och fick syn på sommargrannens hund, lilla Göta, och det enda jag såg av henne var ett vitt "flaschande" streck utanför fönstret och ett avgrundsvrål hördes från Lexi. I nästa sekund såg jag Lexi göra en hög volt utanför fönstret och jag rusade ut! Hon hade just landat, lite omskakad, och skulle sätta iväg bort mot grannen, när mitt avgrundsvrål hördes. Inte av denna världen, kan jag försäkra! Lexi blev så paff att hon faktiskt stannade till så att jag hann ta tag i halsbandet på henne. Så här långt brukar hon inte kunna gå i linan, men hon hade faktiskt slitit av stålwiren! Att hon inte ströp sig själv var ett under.

Det blir en solig dag i dag, det vet jag! Sedan blir det mer sol, för då kommer den riktiga sommaren, det vet jag!