Ångermanland...

.. har fått en HERTIG!

Vad ska de nu med ett Hertigdöme till, de här, alla nya prinsarna och prinsessorna? Det kan man ju fråga sig. Hittills har de väl inte gjort så stora affärer av sina hertigdömen. Någon gång har man förstås läst om Kronprinsessans Victorias besök i Västergötland, men det är nog det enda. 

Ett hertigdöme blir vad man gör det till; det säger sig självt! Jag hoppas verkligen  att den lille Nicolas,  när den dagen kommer, vill göra lite PR för SITT hertigdöme, Ångermanland. Han har ingen som helst makt; det finns inga krav och inga skyldigheter från någon sida, men jag hoppas att han tycker att vårt fina landskap är värt att göra något för och att vi kan visa att vi uppskattar honom som hertige. (Det låter rojalistiskt som bara den, eller hur?) Nu är det ju så att vi en gång för länge sedan valde att bli ett kungarike med en kung vars barn skulle bli tronföljare, så jag tycker vi ska vara stolta över våra traditioner. Det är inte många länder som kan skryta med så långtgående traditioner som vi - och jag tycker de gör ett bra jobb för Sverige (i tiden). Jag skulle inte vilja byta!

Den lille, nye ångermanlänningen ska heta Nicolas Paul Gustaf.  Själv trodde jag möjligen Lennart, länge sedan det namnet användes. De här blev bra de också. De är lätta att säga eftersom de som passar tillsammans! Nicolas heter tydligen två bernadottar som andranamn, Lennart och Eugene. Paul heter Chris och flera i hans släkt och Gustaf är ju nästan en självklarhet; det vanligaste kunganamnet i Sverige. Väldigt fina namn. Undrar hur många pojkar som kommer att få heta Nicolas hädanefter?

Jag tycker att det här var något att glädjas åt i strömmen av dåliga nyheter. Har några vänner som drabbats av allvarliga sjukdomar och då känns egentligen inget alls så roligt. Man går och tänker hela tiden och jag får svårt att sova! Man vet att sjukvården kommit långt, men ändå...  Jag ber till något/någon om hjälp  och hoppas att något/någon finns som kan hjälpa! Till syvende och sist har man bara det att ta till!

Min syster...

Myra...går den att äta???

... har fyllt 60!

Så tiden flyger iväg! Jag får nästan ångest när jag tänker på att jag är över 60 år. För har min syster fyllt jämnt så ligger jag ju alltid ett år före! När man var yngre så var ju 60-åringarna gamla; pappa fyllde 60 år det år jag började vara ihop med Lasse. Då hade jag inte ens fyllt 30! Kommer ihåg att Ingrid och jag alltid tyckte att mamma var så gammal när hon fick första barnet, alltså mig! Hon var 25 år och det får man idag räkna som väldigt ungt. Vi t o m avundades en klasskompis till Ingrid; hennes mamma var 16 år när hon födde första barnet! Vilken ung och tjusig mamma hon hade. Vår mamma som var så gammal och pappa nästan 10 år äldre! Så hemskt!! Vilka ideer man hade!

1959

1965

Ingrid har alltid gått omkring och tittat på världen runt omkring med stora ögon! Förundrats över mycket och sedan handgripligen velat ta i det hon upptäckt och göra något med det. Vår hyresvärdinnas (när vi bodde i Björna samhälle de första åren hyrde vi hos Sigrid Westman) fina glassvanar som svävade omkring på en spegelsjö var ju väldigt lockade! Oj, så jag skrek och drog i hennes kjol för att få henne därifrån! Hon slutade att gå fram till den klaffbyrån när den "svarthyade" betjänten i trä ställdes bredvid - honom var hon rädd för! Strykjärnet var också något förunderligt, tills hon fick tag på det och inte orkade hålla!! Mamma hade väl bara vänt sig om för att lägga ifrån sig något hon strukit; men Ingrid var snabb! Hon hade väl funderat ut i förväg hur det skulle gå till tror jag. Mamma strök med en tjockare duk på köksbordet, Ingrid stod på en stol bredvid... det behövdes inte så lång stund. Aj, aj, aj! Jorden i blomkrukorna kunde kanske vara något som tillförde näring; småstenarna kunde stoppas i näsan om inte annat! Liksom okokta, torkade ärtor! Det hände ju ibland att någon ärta råkat trilla ner på golvet och gömt sig i något hörn! Den hittade givetvis Ingrid! Hyresvärden kunde hon linda runt sitt finger och det inbringade många kolor - och inte bjöd hon mig inte! Hon tyckte väl att jag var en förrädare som nekade henne att göra allt som hon tyckte var roligt. Det var jag väl också, lillgammal, med stränga order från mamma att se efter henne medan hon jobbade i cafeét! Ja, kära Ingrid, det var tider det!

Fyra generationer!

"Ettan"

Sedan har det rullat på. Uno, som till sist blev den hon fastnade för. "Ungarna" som kom så småning-om! Jag kommer ihåg när "vi" väntade Jörgen - oftast kallad "Ettan".  Jag var i Grekland och båtluffade i fem veckor, men tänkte hela tiden på Ingrid, för det var ju nästan "dags"! Jag försökte ringa i hela två veckor, men kom inte fram. När jag till slut fick prata med henne så var det "lugnt". Jag kom hem den 21a juli och Jörgen hade fötts på natten då! Hon hade ju sagt att hon skulle vänta tills jag kom hem och det löftet höll hon! 

Sedan kom Jim och Linda och livet rullade på med allt vad det innebär av lycka och sorg. Fina barn har hon fått och det har gått bra för dem. Som moster är man ju stolt över det och som syster är man ju stolt över sin syster också! Till födelsedagskalaset hade hon som vanligt bakat en massa gott, gjort smörgåstårtor som ett proffs och så Lindas fruktsallad som pricken över i.  

Tack för ett trevligt och roligt födelsedagskalas! Låt det följas av många fler!

1969

Bilden här till höger ser nästan ut som ett foto för någon modetidning på 60-talet! Fuskvind (fast det är äkta vind här) som blåser i håret, ställningen mm. Och knästrumporna förstås! Jag har alltid tyckt om den här bilden!

(Ni får ursäkta att bilderna ligger som de gör - det fungerar inte att få dem dit jag ville!  Så här fick jag i alla fall sätta dit bildtext utan att de "slog i taket").

Nationaldagen...

... har varit och farit ...

 Ja, vi elsker dette landet

Ja, inte  kan  jag  väl  skryta  med  att  jag  firar National-dagen som norrmännen gör! Har varit i Oslo den 17e maj och det var knappt att man kom undan med livet i behåll. Trängseln var enorm och larmet bedövande! Jag hade en liten pappflagga,  men  jag  kom  aldrig upp med handen så att jag  kunde  vifta  med  den! Sällskapet tappade jag efter en kort stund och  fick  stå och vänta  i timmar  på  att de skulle återvända, en efter en, så småningom! Det var inte lönt att börja leta efter dem, så jag stannade där jag var. Det visade sig att vi hade  inte stått så långt ifrån varandra, bara något 100-tal meter.

 Du gamla, du fria..

Vi  har  ju  inte  haft  en officiell Nationaldag så länge, egentligen, trots att vi haft den sedan 1893!  Den  har  ju varit  inofficiell  och officiell och Svenska Flaggans Dag hit och dit. Kom inte riktigt ihåg vad vi hänför dagen till, men ett  aha  unslapp mig när jag läste om Gustav Vasas kröning 1523! (Någon regeringsform från 1809 ingick visst också).  Men  från  1983  lär  vi  ha  haft  6 juni  som  officiell Nationaldag och att den blev helgdag 2005. Helgdag i 10 år och vi firar inte mer än vi gör! Eller är det bara jag som inte firar!

Kungen och Silvia

I lördags, vad gjorde jag då? Jag duschade och åkte in till Björna och skickade iväg ett paket. (Har ett  fadderbarn i Uganda, en 5-årig flicka, som jag hade plockat ihop  lite  grejer  till;   pennor, suddisar, block, målarkritor mm - inte vet jag vad hon vill ha! Tänkte bara skicka något för det kan ju vara roligt för vem som helst att få ett paket!)  Gick in på  Coop och köpte mjölk och ägg.  Åkte  hem  igen. Kollade mejlen. Spelade lite Candy Crunch. Tog insulin-sprutan sedan jag ordnat mat:  kokt  kyckling  med grönsaker.  Inte  så  tokigt  -  men som  Nationaldagsmiddag  var  det  väl  ingen  höjdare direkt.  Tittade inte  ens  på  TV  för att få en glimt av Kungen! Då är inte alla elefanter inne för min del, det kan jag säga! 

 Och den här glömde jag alldeles bort!
Bilden från myTaste.se

Jag  har  grubblat  mycket  på  det  här  om jag ska orka bo kvar här ensam  -  det har gjort mig väldigt nedstämd!  Stugan  är  inte  tömd ännu;  det  vore  något  att  stilla  be  om! Alla kartonger med grejer härinne som jag egentligen vill ställa ut dit så länge. Nu har ju blod-sockervärdena  blivit  så  mycket bättre och det  känner  jag  också, förutom att hjärtat hoppar och far, så jag kan börja göra något. Måste försöka bli av med lite grejer,  finns  ingen  anledning  för  mig att ha kvar allt.  Ska  jag  sedan  flytta  så  måste jag ju i alla fall göra mig av med det mesta, för att få plats i en liten lägenhet! Men när man som jag har samlarmani och svårt att göra sig av med något alls, då känns det ännu mer i hjärtetrakten! Får säga som farmor alltid sa, än en gång: "Håhåjaja, va hunn ä mager!"